15/01/2026
Detta Àr kortfattat min Äsikt i denna storm.
Det Ă€r inte i toppen problemet finns â det Ă€r pĂ„ vĂ€gen dit, om man vĂ€ljer att se det största problemet: hĂ€stens vĂ€lmĂ„ende.
Debatten om 13-Ă„rsgrĂ€nsen pĂ„ elitnivĂ„ pĂ„ ponny missar enligt mig det viktigaste mĂ„let. Problemet ligger inte i den absoluta toppen. DĂ€r finns kunskap, struktur och i mĂ„nga fall ett professionellt sammanhang runt ryttaren. Ja â en stark ekonomi ger fördelar och möjligheten att köpa sig rĂ€tt material för att stanna kvar, men det Ă€r inte dĂ€r ponnyerna far mest illa.
Det verkliga problemet finns lÀngre ner. PÄ lÀgre nivÄ. I mellanskiktet dÀr kontrollen Àr svag, kunskapen bristfÀllig och dÀr varken ryttare, trÀnare eller förÀldrar tar sitt fulla ansvar.
HĂ€r ser vi gapande vuxna. FörĂ€ldrar som stĂ€ndigt försvarar barnens oaktsamma uppförande â oavsett hur ponnyn reagerar, mĂ„r eller ser ut. Barn som Ă€r för stora pĂ„ för smĂ„ hĂ€star. Skarpa bett, sporrar och spön anvĂ€nds som genvĂ€gar istĂ€llet för utbildning. Stressade ponnier som springer pĂ„ sidan, med huvudet rakt upp i luften, pressade över hinder utan balans, bĂ€righet eller förstĂ„else.
Och mitt i detta stĂ„r trĂ€narna. Eller borde stĂ„ (!!). För trĂ€narnas roll i utvecklingen Ă€r helt avgörande. NĂ€r trĂ€nare accepterar detta uttryck â eller Ă€nnu vĂ€rre, uppmuntrar det â normaliseras ett system dĂ€r resultat gĂ„r före hĂ€stvĂ€lfĂ€rd. DĂ€r unga ryttare aldrig fĂ„r lĂ€ra sig hur en ponny faktiskt ska ta sig fram, bĂ€ra sig sjĂ€lv och hoppa hĂ„llbart. Vad som krĂ€vs för att den ska mĂ„ bra, hĂ„lla över tid â och vilja.
Utan tydliga krav, tydliga kriterier och en enad syn pĂ„ hur hĂ€star ska röra sig och hoppa â bĂ„de pĂ„ trĂ€ning och tĂ€vling â kan vi aldrig bygga en bred och hĂ„llbar hoppsport. Vi kan inte förvĂ€nta oss att i slutĂ€ndan âplocka uppâ bra ponnier pĂ„ sin maxgrĂ€ns om de redan Ă€r mentalt och fysiskt förstörda pĂ„ vĂ€gen dit.
Och dĂ„ kvarstĂ„r dagens dilemma: utan en stabil grund blir det inte kunskap som öppnar dörren till sportens övre skikt â utan plĂ„nboken. En stor ekonomi ersĂ€tter utbildning, ersĂ€tter tid och ersĂ€tter ansvar. Det Ă€r inte en sport som vĂ€xer. Det Ă€r ett system som urholkas.
Vill vi verkligen vĂ€rna hĂ€stvĂ€lfĂ€rden och framtiden för ponnyhoppningen mĂ„ste vi vĂ„ga rikta blicken dit problemen faktiskt Ă€r â och stĂ€lla krav pĂ„ trĂ€nare, förĂ€ldrar och strukturer lĂ€ngs hela vĂ€gen, inte bara pĂ„ dem som redan nĂ„tt toppen.
Sen kvarstÄr frÄgan: ska barn under 13 tÀvla pÄ detta vis?
Det Ă€r bra att lĂ€ra sig förlora. Förlora skapar driv â det driv som behövs för att ta sig fram i dagens samhĂ€lle. Att vinna skapar sjĂ€lvförtroende och glĂ€dje - det behövs för att vĂ€xa. SĂ„ ja, att vinna eller förlora i sig anser jag inte vara skadligt eller dĂ„ligt pĂ„ nĂ„got vis.
Men kanske finns en mellanvÀg.
Vinna och förlora â men inte pĂ„ hĂ€stens bekostnad.
Kanske Ă€r det dags för Sverige att ligga i framkant nĂ€r det gĂ€ller stilbedömning, helhetsbedömning och att belöna de unga som tar sig tiden att lĂ€ra, utöva och framföra. Det Ă€r dessa barn som ska vinna. De som utövar tillsammans med sin hĂ€st och kommer lĂ„ngt trots storleken pĂ„ plĂ„nboken. För samspel och kommunikation lyfter prestationen flera nivĂ„er â tack vare förtroendet, tiden och hjĂ€rtat som dessa barn faktiskt lĂ€gger ner.
ââ
Del 2 đ€
Om vi inte fĂ„r tĂ€vla â hur ska vi dĂ„ bygga motivation?
Om vi inte vĂ„gar se över principen snabbast vinner â hur ska vi dĂ„ utveckla duktiga, hĂ„llbara unga talanger?
HÀstar Àr inga bollar. Det vet vi.
Men pĂ„ varje handbollsmatch för barn under 13 vet alla vilket lag som vann. Att vinna eller förlora i sig Ă€r inte farligt. TvĂ€rtom â det skapar driv, motivation och vilja att bli bĂ€ttre. FrĂ„gan Ă€r hur vi vĂ€ljer att vinna.
HĂ€r behöver vi i Sverige ta ett helt annat krafttag. Sveriges Ridsportförbund stĂ„r inför ett vĂ€gval som handlar om framtid, hĂ€stvĂ€lfĂ€rd och utveckling â inte om att skydda kĂ€nslor eller sudda ut prestation.
HÀstar blir skörare. MÀnniskor blir mer lÀttkrÀnkta. Jaget hamnar i centrum.
Men hur ska hĂ„llbarheten öka? Hur ska drivet stĂ€rkas? Hur ska vi fĂ„ fler kunniga hĂ€stmĂ€nniskor â pĂ„ riktigt?
Jag tror inte svaret Àr att slÀppa drivkraften helt eller ta bort tÀvlingsmomentet.
Men jag tror att vi kan vinna pÄ betydligt trevligare grunder Àn att bara gasa, skÀnkla, dra och slita.
Vi mÄste vÄga belöna det som bygger hÀst över tid:
balans, bÀrighet, samspel, kommunikation och ansvar.
Inte bara tempo och resultat.
Samtidigt fĂ„r vi aldrig förminska toppskiktet. DĂ€r uppe rids det generellt bĂ€st. Inte av en slump â utan för att dĂ€r investeras mest tid, kunskap och resurser för att behĂ„lla framgĂ„ngen. Det Ă€r ett kvitto pĂ„ vad utbildning och lĂ„ngsiktighet faktiskt ger.
FrÄgan Àr:
vill vi bygga en sport dĂ€r fler fĂ„r chansen att ta sig dit genom kunskap och hĂ€stvĂ€lfĂ€rd â
eller ett system dÀr genvÀgar och plÄnbok avgör?
Framtiden avgörs inte i toppen.
Den avgörs i hur vi vÀljer att utbilda, tÀvla och belöna barnen pÄ vÀgen dit.
