21/10/2025
Hejdå, finaste Magnolia.
Igår åkte du vidare till nya marker och till din alldeles egna människa. Jag vet inte hur jag ska kunna säga hejdå, jag har på ett sätt redan sagt hejdå till dig, i somras, och en del av mig har inte orkat hälsa på dig sen jag fick veta att du kommer försvinna igen. I nästan tre år har vi gått sida vid sida — genom glädje, sorg, skratt, tårar och tystnad. När livet har gungat har du stått stadigt. Du har burit mig, bokstavligt och själsligt, när marken under mina fötter skakat.
Du kom in i mitt liv som en häst – men du blev så mycket mer. Du blev tryggheten jag lutade mig mot när marken under mig rämnade. Du blev mitt andetag när jag inte orkade andas. När pappa blev sjuk och världen blev grå, fanns du där. Din blick sa det ingen annan kunde säga. Din närvaro var tyst men alltigenom helande. När mitt inre gjorde ont och kroppen inte orkade — du fanns där. Alltid du. Din närvaro, så stilla och självklar. Din mule, varm och mjuk mot min kind. Din päls, len som sammet mot mina fingrar. Ditt frustande, som en viskning att "allt kommer bli bra".
Du har sett mig i mitt sämsta, i mitt bästa, i allt däremellan. Och ändå har du alltid mött mig med samma mjuka gnäggning, med den där vakna blicken, som säger: "Där är du ju. Jag har väntat". Du har aldrig krävt, bara funnits. Som en själ som vet, som förstår, utan att behöva ord.
Du är mer än en häst. Du har varit min bästa vän.
Och nu är det hejdå. Och det gör ont — så fruktansvärt ont — men du kommer få det så bra. Det förtjänar du. Men herregud, vad jag kommer sakna dig. Ingen kan ta din plats i mitt hjärta.
Tack, Magnolia, för allt. För varje steg vi tagit tillsammans, för varje andetag du delat med mig, för varje gång du burit mer än bara min kropp. Du är för evigt en del av mig och jag kommer aldrig glömma dig.
Hejdå min vän. Och glöm inte att jag älskar dig ❤️
