06/06/2026
Det har gått ungefär ett år sedan jag la kursverksamhet (o en del av min egen träning) lite åt sidan.
Från att alltid tänka kriterier, förstärkning och utveckling till att mest bara gå. Vara. Dela vardagen med hundarna.
Och det är faktiskt helt okej.
Jag har insett för längesen att relation inte alltid byggs genom planerade träningspass. Ibland byggs den i tystnaden, i de lösa stegen på skogsstigen, i en blick, en incheckning eller i att hunden väljer att hålla sig nära utan att någon bett om det.
Den senaste veckan har svärföräldranas Rulle fått påminna mig om hur roligt det är att vara nyfiken på individen igen. Hur tillit och samarbete växer när man släpper prestationen och bara är tillsammans.
Samtidigt finns det en som saknas. Hero.
Varje gång jag ser en hund trava några meter framför mig, vända sig om och möta min blick, tänker jag på honom. På all träningsglädje, alla mil vi gått och hur självklar vår kommunikation blev.
Sorgen har förändrats, men den går fortfarande bredvid mig ibland. Idag.
Och kanske är det just det som relation är. Att de hundar som format oss fortsätter att göra det, även när de inte längre går vid vår sida.
Så idag går jag vidare med Panzar och Rulle, med tacksamhet för det vi har och med en varm saknad efter den som lärde mig så mycket om glädjen i att bara göra saker tillsammans. 🤍
