Berras Hundägarskola

05/06/2026

💚95% Grönt + 🚫5% Rött = Balanserad hundträning och en bra relation.

03/06/2026

Modern hundträning är inte etisk

För en vecka sedan publicerade jag ett YouTube-klipp som vi fick väldigt bra respons på. Eftersom många engagerade sig och delade vidare textversionen av det förra klippet, "Galna påståenden i hundträning och varför de inte håller", så gör jag samma sak med etik-klippet. Här kommer det i text, och längst ner har jag utvecklat några reflektioner jag fått sedan jag publicerade det och i länk till klippet i kommentarerna.

Det påstås ofta att så kallad modern hundträning är etisk hundträning. Många vill ha det till att endast träna med positiv förstärkning är det etiska och moraliska valet, och att det därför borde vara självklart för alla.

Jag tycker faktiskt precis tvärtom.

Den så kallade moderna hundträningen är inte bara bristfällig i sin praktiska tillämpning, den är enligt mig inte heller etisk.
Att påstå att den är det moraliskt rätta valet är en godhetsidealism där man tappat kopplingen till konsekvenser och verklighet.

Bakgrunden till den här texten är att jag råkade titta på Hundskolan på SVT. Jag har sett ett par avsnitt, men det var framförallt avsnitt 2 från säsong 4, “Stora utmaningar”, som fick mig att sticka ut hakan här. Men vi kommer tillbaka till det. Först lite bakgrund till så kallad etisk hundträning.

Vad förespråkarna menar med etiskt
Förespråkarna för dessa metoder kallar det etiskt och moraliskt rätt eftersom de aldrig ger hunden någon form av obehag som i en korrigering. Det är just avsaknaden av korrigeringar och obehag som enligt dem gör metoden etiskt rätt.

Som jag avslutade min text om galna hundpåståenden är det värt att repetera slutklämmen.

Det finns en ironi i det här. Den moderna positiva träningens grunddoktrin är att hundar ska behandlas på sina egna villkor, med respekt för deras natur. Men i praktiken förbjuder den en stor del av hundens egen kommunikativa repertoar och ersätter den med en förmänskligad version där all interaktion ska vara motiverande eller godis.

Det är inte att möta hunden där den är. Det är att tvinga hunden att möta oss på vår språkliga och kulturella nivå, samtidigt som vi säger att vi gör motsatsen.

En hund som lever i en grupp av andra hundar lär sig snabbt att vissa beteenden leder till morr, andra till lek och vissa till undvikande. Det är ett rikt informationsflöde.

När en människa väljer att bara använda en del av det spektrumet, det positiva, så är det inte mer respektfullt mot hundens natur. Det är en form av kommunikativ amputation som vi har bestämt att hunden ska tacka oss för.

När godheten blir en björntjänst
I hundträning finns det ibland en föreställning om att det godaste alltid är att undvika krav, korrigeringar och obehag. Man ska avleda, belöna, vänta ut och försöka lösa allt med positiva metoder. På ytan låter det vackert.

Men frågan är vad som händer när hunden inte är i ett läge där den kan ta emot den hjälpen. När genetiska drifter, stress, jaktlust, aggression, rädsla eller låsningar tar över, då kan den typen av "godhet" bli en björntjänst.

För om hunden gång på gång hamnar i affekt, drar i kopplet, jagar, skäller, stressar, gör utfall eller lever i ständig konflikt med sin omgivning, är det då verkligen snällt att aldrig sätta en gräns?

Är det godhet att låta hunden fortsätta i ett beteende som gör dess liv mindre fritt, mindre tryggt och mer begränsat?

Ibland kräver verklig omtanke att vi vågar vara tydliga.
- Inte arga
- Inte bestraffande

Men tydliga
- Rättvisa
- Begripliga för hunden

En balanserad korrigering anpassad efter hundens mentalitet handlar inte om att trycka ner hunden. Den handlar om att hjälpa hunden förstå: "inte där, inte så, släpp det". Och när hunden förstår det, börjar den också slappna av.

Den paradoxala godheten
Det paradoxala är att den som vägrar korrigera ofta upplever sig själv som den mest humana. Men resultatet blir ofta en hund som aldrig får verklig hjälp. Den får godis, avledning och management, men inte alltid den vägledning den behöver för att komma ur sitt problem.

Då blir metoden viktigare än hunden och det blir ett sätt att framstå som god snarare än att faktiskt vara det.

Den verkliga moraliska frågan borde inte vara om man använde bara positiva metoder. Den borde vara om hunden blev tryggare, friare, lugnare och mer fungerande i sitt liv.

Frågan är inte om vi ska vara snälla mot hundar. Självklart ska vi det. Frågan är vad snällhet faktiskt innebär. Är det att undvika allt som känns obekvämt för oss människor? Eller är det att ge hunden det den behöver för att kunna leva ett lugnt, tryggt och fungerande liv?

Det handlar heller inte om att vi inte ska berömma. Inte heller om att det är fel att jobba belöningsbaserat i vissa lägen. Det handlar om att jag är helt övertygad om att en hund behöver hela signalspektrumet, inte bara det som får oss människor att känna oss goda.

Titta på SVT
Titta gärna på Hundskolan på SVT. Titta på hur otroligt mycket konflikt och stress dessa hundar upplever i sin vardag, och fundera över om träningen gör deras tillvaro bättre och kommer leda till ett friare och tryggare liv.

Jag vet vad jag tror i alla fall.

Det värsta av allt
Det absolut värsta, och där man i sin godhet och välvilja gör det allra svåraste och tuffaste för sin hund, är när man sent inser att det inte fungerar att ta bort halva hundens kommunikationsspektrum, och sedan söker annan hjälp långt senare.

Vi får årligen en mängd hundar som har gått en annan väg under sitt första år och som sedan kommer till oss med invanda beteendeproblem. Då handlar det inte längre om att lära rätt, det handlar om att lära om. Det kräver så mycket mer från både hund och förare, eftersom kraven och tydligheten i regel måste vara mycket större än vad de hade behövt vara om man börjat balanserat från början.

För min egen del skapar det här en enorm frustration. Jag vet hur mycket enklare det hade varit om vi börjat balanserat från början.

Min egen kluvenhet
Ni ska veta att jag är väldigt kluven till att göra den här typen av inlägg. Jag föredrar att prata om det jag gör istället för det andra gör. Jag har inget behov av att "vinna över" folk till mina tankar. Kursdeltagare har jag betydligt fler än vad jag behöver, och jag föredrar egentligen att bara skapa material för dem som vill lära av mig.

Men SVT-programmet och vissa debatter på nätet under den senaste tiden har fått mig att känna att jag måste säga något.

Det finns säkert de som tittar på SVT-programmet och tycker att framstegen de ser där är tillräckliga. De hade nöjt sig med det resultatet. Det kan jag respektera mer än om någon säger att det är lika effektivt.

Hundträningsdebatten är svår, just eftersom vi har så otroligt olika syn på vad en vältränad och lycklig hund är.

Lite reflektioner efter klippet

Mina klipp och inlägg har lett till en del debatt på nätet, vilket jag till stora delar tycker är positivt. Men jag har också sett en del lustigheter.

I princip har ingen, eller åtminstone ingen jag sett, sagt emot att det är vanligt och naturligt för en valp att bli korrigerad av sin tik. Det finns även publicerad forskning på området (Wilsson 1984, Applied Animal Behaviour Science).

Det är också väldigt sällan någon förnekar att hundar sinsemellan har ett rikt informationsflöde, från stor lek och positivitet till gränsdragningar och markeringar.

En slutsats man då kan dra, utan alltför stor spekulation eller extrapolering enligt mig, är att en korrigering inte är så farlig för hunden som vissa vill påstå.

Då måste man också ställa frågan, är en rätt avvägd korrigering från en människa så mycket värre för hunden än om den kommer från en annan hund? Stressfysiologin är ju densamma oavsett varifrån stressen kommer. Eller är det återigen bara vissa människors upplevelse och tolkning av situationen?

Det finns forskning som visar att en obalanserad träning som till majoriteten består av aversiva metoder kan ge mätbar akut stress hos hundar (Vieira de Castro et al 2020, PLOS ONE). Det finns också forskning som visar att kronisk stress, alltså långvarig och påtaglig stresspåverkan, kan kopplas till negativa effekter (Beerda et al 1999, Physiology and Behavior).

Det är inte samma sak som det akuta stresspåslaget från en enskild korrigering, och definitivt inte samma sak som de stresspåslag som uppstår i en balanserad träning där grönt dominerar och rött används sparsamt.

Att dra det till att minsta stresspåslag från en korrigering skulle skapa trauman, brister i relationen och permanenta skador, det är att feltolka forskningen för att stödja sitt eget argument.

Tror någon verkligen att en kort korrigering som bryter en affekt, följd av tydligt beröm, skapar mer stresspåslag hos hunden än själva affekten?

Min erfarenhet säger snarare det motsatta. Men det pratas sällan om den långvariga påverkan som stressen från återkommande utfall faktiskt har på hunden.

Var går gränsen för en balanserad korrigering?
En följdfråga som garanterat kommer, och därför tänker jag bemöta den direkt, är: finns det ingen gräns för obehag så länge man lyckas? Eller, i en variant av samma fråga, var går gränsen för en balanserad korrigering?

Först och främst måste vi utgå från hundindividen och dess mentalitet. Det som är obehag för en hund kan vara lek för en annan, och tvärtom.

Sen finns det givetvis en gräns. Den måste vägas mot hur stort problemet är och hur negativt det inverkar på hundens liv (hur mycket långvarig och återkommande stress beteendet skapar).

För som jag sa i klippet och texten ovan, blir hunden tryggare, friare, lugnare och mer fungerande i sitt liv? Jämfört med innan, och vad krävs för att komma dit?

En hund som kräver enormt mycket får kanske tränas i fler steg i sin utveckling än en hund som kräver mindre. Det är hunden som bestämmer.

Det är också det som avgör vad en balanserad korrigering är. En korrigering på en nivå där hunden bryter det den gör och söker vår kontakt, men inte mer än att den snabbt avreagerar och är framåt igen av vårt beröm. Beröm som rätt utfört kommer direkt efter att hunden brutit sin oönskade aktivitet.

Det värsta av allt, bekräftat
En sista tanke är att det jag kallade "det värsta av allt" har jag med råge fått bekräftat de senaste veckorna. Sedan vi började med dessa klipp och inlägg har vår mailkorg och inbox exploderat med förfrågningar från folk med hundar i åldern 1,5 till 2,5 år.

Jag säger inte att alla har börjat fel, det vet jag såklart inte. Men det är väldigt intressant att det är just folk med hundar i den åldern som tar mer kontakt än vanligt, och det är redan i vanliga fall en ganska vanlig kategori hos oss. Med detta sagt vill jag också passa på att be om ursäkt för den dåliga responstiden från min sida. Ni som kontaktat mig kommer få svar, men det kommer ta en stund.

Avslutningsvis
Om ni inte vill träna med krav, gränssättning eller tillrättavisningar så gör givetvis inte det. Gör det som känns bäst för er och det ni tror på, precis som jag sa i denna veckans YouTube-klipp om varför våra kurser inte passar alla.

Jag tycker i princip inte att det är fel om det görs mot rätt bakgrund. Det som retar mig är om det görs på grund av felaktiga påståenden om att vi andra på något sätt skadar våra hundar, eller att resultaten blir lika bra som med en balanserad träning där både grönt och rött ingår. Tror ni verkligen det, så ta en titt till på SVT-programmet. Tycker ni det är tillräckligt bra, så kör på det.

31/05/2026

Hur kan jag vara så säker?

En vän som inte har något hundintresse och därmed inga åsikter eller kunskaper kring den rådande debatten men som sett inläggen ställde mig idag en väldigt bra fråga. Hur kan jag vara så säker på min sak?

Svaret är enkelt. Jag har sett och upplevt det. Inte en gång, inte tio, inte hundra utan tusentals gånger.

Att jag själv lyckas med min träning av mina egna hundar till nivån i klippet under är en självklarhet om jag ska ta på mig att förmedla det till andra. Det är inte det det handlar om.
Det jag pratar om är något viktigare. Att vårt arbetssätt fungerar för andra. Att vanliga hundägare, med vanliga hundar och vanliga förutsättningar, gång på gång når resultat.

Jag behöver inte förlita mig på andras berättelser. Jag behöver inte leta efter andra som säger sig ha klarat det. Jag behöver inte hänvisa till poddar, böcker eller artiklar. För jag har gång på gång, år efter år, sett det med mina egna ögon. Då handlar det inte längre om att tro eller tycka. Då vet man.

Visst kan saker se olika ut från olika perspektiv. Men jag har sett så många olika förare, så många olika hundar och så många olika förutsättningar våra kursdeltagare haft och ändå har vi sett framgången den absoluta majoriteten når. Gång på gång på gång.

Det är därför jag ibland känner att jag diskuterar med verklighetsförnekare som försöker intala mig att jag har fel, trots att de faktiska bevisen i motsatt riktning är överväldigande. Det är också därför jag på senare tid har intresserat mig mer i forskningen. För i grund och botten har jag enorm respekt för forskningsvärlden, och jag kunde inte förstå hur den världen kunde påstå att det jag ser hända mängder med gånger varje år skulle vara fel.
Men det gör den inte heller. Det är bara vissa personers tolkningar och användning av forskningen som säger det.

Däremot har debatten fått mig att inse den enorma praktiker-förminskningen i hundvärlden. Det finns flera högt ansedda profiler som det ofta refereras till som talar men aldrig visar. Och det är rätt lustigt och talande i sig själv. Om den så kallade forskningsbaserade hundträningssidan hade haft samma praktiska resultat, hade praktiken varit lika förminskad då eller lyfts fram som bevis på att det fungerar? Jag tror det senare.

Och om ni undrar vad det är jag har sett så många gånger som gör mig så säker så är det dels det korta klippet ni ser här nedan från vår verksamhet, och framförallt det längre klippet i kommentarerna från Stridhs Hundägarskola där jag började min instruktörsbana 2007-2009.
Titta på dessa klipp. Och försök sedan, med någon form av ärlighet och integritet, påstå att det vi gör inte fungerar eller att det "andra sidan" gör når samma resultat. Om du anser att andra sidan når samma resultat, eller kanske till och med bättre, så var snäll och visa det på något sätt och gärna i samma skala.

En annan sak som ofta felaktigt påstås, om man inte enbart jobbar med positiv förstärkning, är att man förstör relationen, skapar stress, eller som någon skrev i en YouTube-kommentar till mig idag, att man skapar trauma hos sin hund.

Titta då på klippen och framförallt det i kommentarerna nedan från Stridhs Hundägarskola för där ser ni även hundarnas naturliga kommunikation. Ser det ut som traumatiserade hundar? Eller ser ni pigga, balanserade, glada och lydiga vovvar och förare som faktiskt har koll på sina hundar?

30/05/2026

Man får aldrig korrigera en hund

Ni som följer oss vet att vi ofta pratar om rött och grönt i träningen. Grönt är beröm, belöning, samarbete och glädje. Rött är gränser, korrigeringar och krav.

Enligt oss behövs båda delarna för att skapa en bra relation. Nivån måste däremot anpassas efter hundens mentalitet.
Målet är 95 % grönt och 5 % rött, men det kan behöva varieras från 99,9% / 0,1% för unga eller försiktiga hundar eller till betydligt mer rött vid invanda problem hos driftstarka hundar

Men det finns många som menar att man aldrig får korrigera en hund, varken fysiskt eller verbalt. Det är en trevlig tanke. Men den bygger ofta på att man återigen jämför hundar med människor eller barn.

Då missar man att hunden är ett djur med ett annat sätt att kommunicera. Hundar använder fysisk kontakt i sitt sociala språk. De använder den i lek, närhet och bus, men också i markeringar, gränssättning och tillsägelser.

I delar av hundvärlden har man hamnat i en idé om att hundar aldrig ska få uppleva obehag, aldrig möta krav och aldrig visa respekt för något. Men sådana upplevelser är en del av livet för ett socialt djur. De är också en del av hundens evolutionära bakgrund.

Hundar utvecklas inte till trygga vuxna genom att skyddas från all motgång. De utvecklas genom att möta hanterbara utmaningar, få tydlig social feedback och förstå gränser.

På tal om att använda forskning så är detta ett av de bäst belagda fynden inom hundbeteendeforskning, från Scott och Fullers arbeten om socialiseringsperioden till Erik Wilssons studie av hur tikar själva uppfostrar sina valpar, som jag vidrörde innan.

Den stora ironin
Den moderna positiva träningens grund doktrin är att hundar ska behandlas på sina egna villkor, med respekt för deras natur.
Men i praktiken förbjuder den en stor del av hundens egen kommunikativa repertoar och ersätter den med en förmänskligad version där all interaktion ska vara motiverande eller godis.

Det är inte att möta hunden där den är. Det är att tvinga hunden att möta oss på vår språkliga och kulturella nivå, samtidigt som vi säger att vi gör motsatsen.

En hund som lever i en grupp av andra hundar lär sig snabbt att vissa beteenden leder till morr, andra till lek och vissa till undvikande.

Det är ett rikt informationsflöde. När en människa väljer att bara använda en del av detta spektrum, det positiva. Så är det inte mer respektfullt mot hundens natur. Det är en form av kommunikativ amputation som vi har bestämt att hunden ska tacka oss för.

Tillägg utöver klippet:
När man talar emot all form av korrigering lyfts ofta studier som visar hur hjärnan reagerar vid stress, och att långvarig och överdriven stress är skadlig. Och att korrigeringar skapar liknande signaler hos hunden som stress. Det är ingen som ifrågasätter detta — men det är heller ingen som förespråkar att hundar ska utsättas för långvariga eller överdrivna korrigeringar.

Däremot extrapoleras den kunskapen ofta till att all form av obehag är skadlig för våra hundar, när ett visst obehag som en del av hundens kommunikation faktiskt är helt naturlig för den.

Detta var del sju som jag nu lagt upp i textform och den sista delen i det klipp, "Galna påståenden i hundträning – och varför de inte håller" som vi publicerade för drygt två veckor sedan.

Tillbakablick på serien
Detta var del sju, och den sista delen i det klipp "Galna påståenden i hundträning – och varför de inte håller" som vi publicerade för drygt två veckor sedan.

Under dessa veckor har vi fått många nya följare, många som delat våra klipp och många som skickat uppmuntrande mail och meddelanden. Bland dem stöd från flera otroligt meriterade och framgångsrika hundmänniskor, vilket vi ödmjukt tackar för. Och bland "vanliga" hundägare har det återkommande varit folk som tackat oss för att vi vågar ta debatten.

Men vi har också fått kritik. Jag har fått skickat till mig sidor där folk gör sina egna varianter på dessa inlägg och försöker bemöta dem med ytterst ihåliga och ogenomtänkta argument, kallar mig för olika saker, och så vidare. Allt som skrivs direkt till oss försöker jag bemöta, men jag lägger inte tid på att bemöta sådant som bara skrivs på andras sidor. Med ett undantag, som jag kände var värt att bemöta eftersom det påstods komma från någon form av auktoritetsposition. Det bemötandet kan ni läsa i ett annat inlägg här på sidan.

Varför reagerar folk så starkt?
Detta är frågor som väcker mycket känslor. Det är inte konstigt hunden ligger alla hundägare varmt om hjärtat, och jag är helt övertygad om att oavsett vilken sida i debatten man befinner sig på, så tror man att man gör det bästa för sin hund. Nackdelen är att starka känslor gör att många stänger ner och inte reflekterar över logiska resonemang som inte styrker det man redan tror på.

Men oavsett område anser jag att man lär sig mest om en fråga genom att sätta sig in i argument både för och emot det man själv tror på. Därför har jag lagt tid på att sätta mig in i den forskning som åberopas. Jag har aldrig trott att den är fel, däremot har jag trott att den tolkas eller används felaktigt i debatten. Vilket jag också fått bekräftat genom att sätta mig in i den.

Kritiken var väntad. De flesta högljudda kritiker har kommersiella intressen byggda kring de olika påståendena. Så även jag, det ska vi inte sticka under stolen med. Men jag har inte gjort detta för att fylla fler kursplatser. Tro det eller ej, men vi har idag s*x platser kvar att fylla på vår grundkurs i september. Efter det kommer vi inte ha fler kurser förrän i mars 2027. Vi har sedan ett par år tillbaka färre kurser eftersom hösten även innebär arbete inom jakten.

Så varför har jag gjort detta?
Ärligt, det undrar jag också ibland. Är det någon mening att reta upp getingboet, och från en ogynnsam position?
Ska sanningen fram så var det ett par facebooktrådar där folk helt bortsåg från erfarna och meriterade människors försök att generöst dela med sig av sin kunskap. Den kunskapen sågs ner på av en stor "praktiker-förminskande" massa med argument i stil med "forskningen säger annorlunda, så du har fel — du är ju bara en praktiker." Lägger vi sedan till SVT-programmet som triggade mitt klipp om etik, så kände jag helt enkelt att jag var tvungen att göra detta.

Vad menar jag med ogynnsam position?
Om vi låtsas att vi är i en fantasivärld och att båda metoder är lika effektiva men den ena säger att du måste sätta krav och ibland korrigera din hund, medan den andra säger att du aldrig behöver göra det,

- vilken väljer du?

Den utan krav, givetvis. Det hade jag också gjort, om jag inte visste att verkligheten inte är så. Det finns inga fungerande relationer utan krav och respekt. Men det positiva budskapet är enklare att sprida, media får mindre bakslag än om de hade visat en korrigering, och därmed hamnar väldigt många nyblivna hundägare i en återvändsgränd. Det är trist att de måste misslyckas först, innan de inser att det behövs en annan väg.

Det är i första hand för dem jag har gjort detta. Sen finns det också en utveckling av hundattacker i Sverige som är ganska skrämmande, och i ljuset av det tror jag det är en stor risk att låta narrativet fortsätta emot gränsdragning och kontroll.

De som är för emotionellt investerade i sin egen övertygelse, och de som bygger en karriär kring så kallade moderna metoder kommer jag aldrig nå med praktiska resultat, logik eller resonemang. För precis som hunden har drifter, så har även vi människor drivkrafter där logiken inte biter.

Var det värt det?
Det får vi se! Jag kommer säkert få mer kritik innan detta är över. Men om jag har fått en enda valpköpare att inte trilla för rosaskimrande budskap som de kanske annars hade gjort.
Ja, då var det nog värt det.

Är jag färdig?
Snart, tror jag. Men jag tror jag måste gräva mig lite djupare i den här "praktiker-förminskningen" och vad det är som driver att folk hellre tror på texter på nätet än faktiska resultat de kan se med egna ögon. Jag tycker det är unikt och intressant.
Jag kan inte se att en framgångsrik företagsledare, fotbollsspelare, entreprenör, arkitekt, ryttare eller mästerkock skulle värderas utifrån sin akademiska skolning före sina praktiska meriter. Men i hundvärlden har vi hamnat där.

Vill ni se klippet som startade allt det här finns det länkat i kommentarerna.

Och till alla er som gillat, stöttat, hejat på och delat. Stort tack!
Det har varit ett positivt bränsle på brasan varenda gång!

29/05/2026

Det har dykt upp ett långt kritiskt inlägg om mitt senaste klipp, skrivet av en utbildad etolog HundRådet som ni ser här nedanför.

Jag deltar sällan i facebook-debatter eftersom de ofta saknar anknytning till verkligheten. Men flera av invändningarna förtjänar ett ordentligt bemötande, då flera av dem visar tyvärr också på de problem jag pekade på i klippet.

Om kvalifikationer.
Författaren öppnar sin kritik med att ifrågasätta mina kvalifikationer. Att gå på personen och deras bakgrund istället för argumenten är ett klassiskt knep när man inte har så mycket att komma med i själva sakfrågan. En master i etologi ger henne såklart mer specifik kunskap i sitt fält än jag har, det är jag den första att erkänna. Men det fältet är inte att träna hund, det fältet är etologi. Och att det inte är samma sak, det tror jag även Per Jensen har på olika sätt lyft fram.

Oavsett ger en master i etologi inte automatisk auktoritet att avgöra sakfrågor, och definitivt inte att avfärda andras argument utan att engagera sig med dem. Min B. Sc i maskinteknik innehåller troligtvis mer matematik och statistiska analyser än de flesta etologprogram. Så trots att min akademiska bakgrund är inom ett annat fält så görs antaganden utan belägg när det påstås att jag inte förstår den vetenskapliga metoden.

Min bakgrund räcker långt för att läsa en peer-reviewad studie, förstå författarnas egna begränsningsavsnitt (som dessvärre sällan lyfts i debatten) och konstatera att två studier säger olika saker. Att kunna det kräver ingen master. Det kräver bara att man faktiskt läser och inte bara citerar vad andra har sagt om forskningen.

Här är jag ödmjuk i mitt klipp och säger att jag inte läst tillräckligt mycket forskning för att veta allt eller bevisa något, men tillräckligt mycket för att förstå att konsensus inte är lika självklar som vissa vill ha det till. En ödmjukhet som jag tycker seriösa forskare brukar visa, om inte annat så i tidigare nämnda begränsningsavsnitt.

Och utbildning är dessutom en grund att börja på, inte ett slutmål. En snickare blir inte snickare av sin examen, han blir det av åren av arbete efter examen. Kul att hon använder ett yrke med lärlingssystem just för att styrka min poäng.

Samma sak gäller hundtränare, utbildningen är tämligen onödig om den aldrig leder till faktiska resultat. Och samma sak gäller forskning, den som vill kalla sig evidensbaserad behöver bevisa det i resultat, inte i titlar.

Om vad evidensbaserad praktik faktiskt betyder.
Författaren beskriver sig själv som evidensbaserad. Men evidensbaserad praktik, så som begreppet definierats sedan Sackett 1996, vilar på tre ben: bästa tillgängliga forskning, klinisk expertis (praktikerkunskap) och patientens preferenser och upplevelse. Översatt till hund skulle jag säga, teoretisk kunskap, praktisk erfarenhet och hundens mentalitet, som att inte sätta metod före enskild hunds behov.

Att stå på ett av de tre benen och kalla det evidensbaserat är inte vad termen betyder. Praktikerkunskap är inte en lägre form av evidens, den är en av komponenterna. Att avfärda den är att avfärda evidensbaserad praktik som koncept.

Om källor och konsensus.
Författaren kritiserar mig för att inte ge källor. Sedan ges själv inte en enda referens i hela inlägget. Det hänvisas till "konsensus" och "den samlade massan av forskning", vilket är precis den typ av vagt auktoritetsanspråk mitt klipp kritiserade. Det är alltså exakt det jag anklagas för.

Det är också värt att notera att den konsensus som åberopas delvis bygger på extrapolering. Författaren skriver själv att studier på råttor, apor och hästar är relevanta för hundträning eftersom nervsystemet fungerar likt. Det kan vara rimligt på vissa punkter, men det betyder också att "konsensusen" består av antaganden om överförbarhet mellan arter, miljöer och beteenden. Det är en svaghet som tas upp utan att verka inses som svaghet.

Om utveckling och konsensus.
Författaren hävdar att fältet utvecklas hela tiden och samtidigt att det finns en stabil konsensus. Det kan vara sant generellt, men de specifika frågor hon åberopar konsensus om är just de frågor som är mest i debatt. Flera av de fält hon räknar upp, särskilt psykologi och delar av djurbeteendeforskningen har dessutom drabbats av replikationskrisen, där en stor del av publicerade studier inte gått att upprepa. Att då hänvisa till "den samlade massan av forskning" som facit är inte så självklart som det låter.

Om Brelands, inte "Cooper och Wynne".
När jag pratade om forskning som visar att inlärda beteenden bleknar i konkurrens med medfödda drifter, så syftade jag på Keller och Marian Brelands publikation 'The Misbehavior of Organisms' i American Psychologist från 1961. Just den specifika studien handlade inte om hund, vilket är värt att vara tydlig med eftersom jag nyss kritiserat extrapolering. Men två saker gör Brelands ändå relevant.

Brelands var Skinners egna elever och drev Animal Behavior Enterprises där de tränade över 15 000 djur av 140 arter, inklusive hundar, både kommersiellt och för militära ändamål. Och det de beskrev är exakt det jag erfarit i mitt eget praktiska arbete med hund. Två av tre ben i evidensbaserad praktik pekar alltså åt samma håll här, forskningen som generell princip och praktikerkunskapen specifikt på hund samt det tredje benet, hundens individuella behov, är just det vi i praktiken anpassar träningen efter.

Författaren gissar att jag syftar på den så kallade banan-studien (Johnson och Wynne, inte Cooper och Wynne) men det gör jag inte. Rätt källa nämner jag i klippet.

Om karikatyrer.
Författaren upprepar genom hela sitt inlägg att jag bara pratar om operant inlärning, att jag förespråkar att bara observera beteenden, att jag jämför bananer med människor psykologiskt.
Inget av detta sa jag. Jag refererade till Scott och Fullers arbete om socialiseringsperioden, till Wilssons studie på tikar från 1984, till stressanpassningsforskning. Inget av detta adresseras.
Det diskuteras en version av klippet som inte existerar men som passar argumentationen bättre.

Om diagnoser.
Författaren skriver att hon fastnat i forskning på diagnoser och att hon bara sett 'EN studie' kring detta, samt att det låter som skrämselretorik. Då har en stor och dokumenterad trend missats. Canine PTSD, canine OCD, canine ADHD, canine autism och canine depression är alla kategorier som expanderat kraftigt under det senaste decenniet. En studie publicerad i JAVMA i mars 2025 (Weng et al.) analyserade över 32 miljoner journaler från amerikanska primärveterinärkliniker mellan 2010 och 2020 och dokumenterade bland annat att förskrivningen av trazodon för hund ökade markant under perioden. Reconcile (fluoxetin för hund) godkändes av FDA 2007. Sileo (dexmedetomidin) godkändes 2015. Bakom flera av dessa diagnoser, behandlingarna och forskningen som validerar dem finns finansiering från läkemedelsbolag och vertikalt integrerade veterinär- och foderkoncerner. Som jag sa i klippet, jag påstår inte att det finns ont uppsåt bakom detta. Jag presenterar bara informationen och låter var och en bilda sig sin egen uppfattning. Men att kalla det skrämselretorik är att inte ha tittat på vad som faktiskt skett under det senaste decenniet.

Om drifter och känslor.
Författaren invänder att instinkter och drifter "är" känslor och vilja att tillfredsställa naturliga behov. Spelar det någon roll vad vi kallar det? Oavsett etikett är det fortfarande något som driver hunden till ett beteende som är svårt att få bort genom att skapa bättre alternativ via så kallade forskningsbaserade metoder. Det är fenomenet som är poängen, inte termen. Att byta etikett ändrar inte verkligheten.

Om "tränare som lyckas".
Författaren skriver att det finns en mängd tränare som dagligen visar att forskningen kan omsättas till praktik med riktigt goda resultat. Då efterlyser jag gärna exempel, på samma sätt som hon efterfrågar exempel av mig. Och då menar jag visade resultat, inte bara påstådda, och i de grenar som faktiskt påverkar drifter som t.ex. jakt och skydd. Eller ännu bättre i vardagen och verkligheten, och då menar jag inte bara de som säger sig göra det utan de som verkligen kan visa resultat i betydande mängder.

Om hundens kognition.
Författaren skriver att hundens kognition motsvarar ett 2-5-årigt barn. Det är en populärvetenskaplig förenkling som ofta tillskrivs Stanley Coren, och det är inte vetenskaplig konsensus. Det är precis det språkbruk mitt klipp adresserar. "Forskningen säger" används för att underbygga ett påstående som forskningen faktiskt inte säger så enkelt.

Om fMRI.
Författaren skriver att fMRI "ljuger inte". Det är värt att veta att fMRI är en av de mest tolkningskänsliga teknikerna inom modern neurovetenskap, med en hel litteratur om övertolkning av data. Att presentera det som odefekt sanning är just den typ av tvärsäkerhet jag varnade för.

Om vad som hoppas över.
Författaren avbryter sin kritik vid 10-minutersmarkeringen. Då är inte det jag säger om praktikerkunskap, smärthypotesens överextrapolering, tikar och valpar, korrigeringar i evolutionärt perspektiv, eller den djupare ironin om kommunikativ amputation adresserat. Det är där mycket av substansen i klippet ligger. Att inte engagera sig med det säger något.

Jag står gärna för det jag sa i klippet. Det jag inte tänker göra är att låta en kritik baserad på halmgubbar, källfritt "konsensus" och titelhänvisning ersätta en saklig diskussion. Om någon vill engagera sig med det jag faktiskt sa, så är jag glad att fortsätta samtalet. Men då behöver det vara på det jag faktiskt sa, inte på en karikatyr av det.

Avslutningsvis tycker jag den här texten är ett bra exempel av den “praktiker-förminskning” som sker i hundvärlden. Författaren själv skriver att hon kämpar med sin egen hunds reaktivitet men anser sig själv vara en auktoritet i hur hundträning ska gå till. Om man ska tillåtas att avsluta med lite humor så är det tur att hon inte är simlärare.

Nu är det flera som har bett mig kommentera denna video som försöker "slå hål" på evidensbaserad träning.

Lite nyfiken blir man ju, är det bara samma gamla argument eller är det något nytt?

Detta är mina tankar som hundtränare och utbildad etolog då jag såg videon. Det är alltså mina omedelbara tankar men ska försöka ge lite kontext för er som inte sett videon.

Håll i er, detta är mastigt...

* Han börjar då med att prata om sin praktiska erfarenhet av hund och att detta gör honom till en relevant röst.

Mina tankar:
Okej praktisk erfarenhet men inget om hans teoretiska kunskap?
Det finns inget yrke som där inte teori spelar en viktig roll för jobbet. Ta min far, snickare, praktiskt yrke, han har behövt lära sig om olika tekniker, material, viktiga vinklar etc.

Eller ta psykolog eller beteendevetare, som är hundträningens närmaste motsvarighet. Där är utbildning och tillräckligt mycket teoretisk kunskap ett krav.

Vilka kvalifikationer har denna person för att tolka och göra en bedömning av vetenskapliga artiklar?

Har man inte kunskap om den vetenskapliga metoden samt inte är ordentligt insatt i den övergripande kunskapen bakom ämnet som en studie handlar om kommer man inte kunna bedöma studiens värde eller brister korrekt.

Jag har tex en master i etologi, jag bör inte uttrycka mig om värdet av en studie som handlar om kärnfysik då jag inte är tillräckligt insatt i teorin som ligger bakom.

* Han fortsätter med argumentet " 'Forskningen säger' används utan att ge källor"

Mina tankar:

Visst är det nödvändigt att ha källor och kunna ge dessa, speciellt om det är något nischat.
Men när det handlar om saker som inom forskning har konsensus (den överväldigande massan av forskning visar samma sak och det är erkänt som sanning) ja då är det inte nödvändigt på samma sätt. För ska vi ge alla studier som utgör denna konsensus skulle vi behöva hålla på i dagar.

Visar man bara några studier kan de alltid plockas isär, ingen studie är perfekt. Men det är inte heller enskilda studier vi bygger våra argument på utan den stora massan av kunskap.

Hundträning är ju bara en liten nischad gren där en mängd andra områden är relevanta. Biologi, fysiologi, neurofysiologi, psykologi, djurpsykologi, stressfysiologi, Antrozoologi, beteendevetenskap, etologi, beteendegenetik, inlärningspsykologi etc. Och studier på andra däggdjur så som människor, råttor, apor, hästar etc är också relevanta då nervsystemet och hur hjärnan fungerar på väldigt många områden fungerar mycket lika.

* Han går vidare till "Evidensbaserad träning säger dom men forskningen handlar oftast om hur nya beteenden lärs in"

Nej... evidensbaserad träning handlar inte bara om positiv förstärkning, vi använder oss också av, inom forskning välstuderade processer så som associativ inlärning, habituering, systematisk desensibilitering, vikten av val och kontroll, välfärd och naturliga behov osv.

Vi behöver också ha god koll på beteende, kroppsspråk, hur stress spelar in och etologi.

Från dessa koncept har olika sätt att applicera dessa utvecklats. Tex BAT, LAT, CDD, CCD, Treat and retreat, mönsterlekar, mr rogers hack, predation substitute training etc.

* "Forskningen har bara kollat på hur nya beteenden lärs in".

Nej som jag sa innan är hundräningen bra en liten gren, vi behöver ta in den samlade kunskapen. Habituering, desensibilitering och associativ inlärning är det vi använder oss av då vi vill ändra ett beteende som redan finns. Speciellt där starka känslor är involverade. Han pratar här strikt om operant inlärning men det är inte allt som det forskas på eller som vi använder oss av. Långt ifrån...

*"Forskningen fokuserar på tester i labbmiljö"

Nope finns en mängd studier över alla relevanta discipliner där det inte enbart testats i kontrollerbara miljöer.

OCH det är inte bara forkning vi har. Vi har också en stor mängd tränare, både i och utanför Sverige, som dagligen visar att forskningen KAN omsättas till praktik med riktigt goda resultat. Du har en mängd tränare som specialiserat sig på svåra fall av aggressivitet, jakt, rädslor etc och lyckas.

* "Det finns forskning som visar att i riktig miljö bleknar de inlärda beteenden "

Mina tankar:

DÄR skulle vi behöva ha en källa för detta är inte konsensus. Det går inte att klaga på att källor inte används och sedan göra samma sak...

Min gissning är dock att det handlar om "banan-studien" (Clive & Wynne 2024). Den används flitigt i dessa kretsar och är den enda jag känner till som passar hans påstående.

Där användes dock aldrig ett ordentligt protokoll för att genom antingen positiv förstärkning eller motbetingning och systematisk desensibilitering träna in en ordentlig inkallning eller ändra responsen till ett upplevt byte. Dessutom var det 60% av hundarna i elhaldbands gruppen som ändå jagade då miljön ändrades.

* "träning med positiv förstärkning raseras då verkligen kommer in"

Mina tankar:

Okej nu är han tillbaka vid operant inlärning... som att det är det enda vi kan jobba med? Är det det enda de som förespråkar obehag jobbar med? Inte konstigt i så fall att de tror att obehag är nödvändigt.

Igen en specifik studie som vi inte får referens till. Och han pratar fortfarande om ren operant inlärning.

Givetvis kommer det misslyckas om vi inte antingen A: tränat på tex inkallng så mycket och i så varierade miljöer samt gradvis svårare situationer så att det blir en automatisk respons (ett kognitivt schema, ytterligare en process brett studerat i forskning).

Eller B: använt oss av processerna habituering, motbetingning och systematisk desensibilitering för att ändra den känslomässiga respons som triggas vid en nyckelretning. Samt ser till att tillgodose hundens behov på säkra sätt

Operant inlärning var extremt stort när det upptäcktes men det finns så mycket mer som vi kan jobba utifrån. Det är ju det fina med både forskning och hundträning. Det utvecklas...

* "Dom som hävdar forskning säger handplockar studier"

Nej vi går efter konsensus och den samlade massan av forskning inom en mängd olika vetenskapliga områden som jag nämnde tidigare.

Vi är ca 4 min in i videon nu btw😂

* "Jag har läst tillräckligt mycket forskning"

Mina tankar:

1: igen, vilka är dina kvalifikationer för att korrekt förstå och granska resultat och metod? Det räcker inte att läsa sammanfattning och diskussion. Man måste ordentligt sätta sig in i metoden och ha kunskap om statistiska analyser så att man kan hänga med i resultaten.

2. Att läsa ett par studier om hundträning räcker inte. Det är som sagt bara en liten gren och kommer inte ge en ordentlig inblick i det vi pratar om.

* "Det finns inte tillräckligt mycket forskning för att kunna säga säkert".

Jo... Vi behöver bara sätta oss in i den mängd andra områden som är relevanta. Biologi, fysiologi, neurofysiologi, psykologi, djurpsykologi, stressfysiologi, beteendevetenskap, etologi, beteendegenetik, inlärningspsykologi etc. Och för att vidga det ännu mer kolla på däggdjur i stort, inte bara snäva in oss på hund.

* "Förutom de hårda ämnena som fysik, kemi och biologi så är inget ordentligt bevisat"

Ja hundträning är en liten liten gren inom biologi och länkar samman med de områden jag skrev ovan.

* "vi kan inte likna hunden vid människan" han pratar om mängd procent lika gener. Och säger
"Varför jämför vi inte vår psykologi med en banans trotts att vi delar ca 60% av genuppsättningen".

Kanske för att en banan inte är ett däggdjur, ryggradsdjur eller ett djur alls? Bananen har inte en komplex hjärna och inte heller ett komplext nervsystem. Det har hunden

Det handlar inte om mängden gener vi delar utan om de biologiskt lika processerna i hjärnan och nervsystemet som vi gång på gång upptäcker mer och mer kring.

Det finns en anledning till varför hunden används som modelldjur för att förstå människan bättre, testa läkemedel etc.

I och med att forskningen går framåt hittas fler och fler likheter mellan våra två arter. FMRI, tex, ljuger inte.

* "Så tänkte man om barnuppfostran förr"

Ja är inte argumenten som användes från de som ville ha kvar barnaga ytterst lika argumenten från de som anser obehag i hundträning vara nödvändigt?

Forskning på hundens kognition, känsloliv och psykologi är betydligt större än den om hundträning och vi vet idag att hundens känslomässiga och kognitiva egenskaper är mycket likt det av ett 2-5årigt barn.

* Nu börjar han beskriva hur HAN tycker att forkning borde gå till? Igen vilka är kvalifikationerna? Och han tycks också helt missa detta med att vi idag har helt andra möjligheter att i realtid undersöka hundens hjärna både vad gäller struktur och vad som händer då olika stimuli presenteras.

Att enbart observera beteenden är inte tillräckligt. Många tror ju tex att en hund som viftar på svansen alltid är glad och tidigare trodde man att stress-signaler betydde underkastelse.

Nej för att på riktigt förstå hur hunden fungerar behöver vi se till nervsystemet och hjärnan. Det är där allt händer. Sakerna som händer där formar beteende.

DET är vad forskning gör. Undersöker vad som faktiskt händer i hunden. Det är inte antaganden då det har blivit bevisats genom forskning. Och ja här är den kontrollerade miljön och scanningar av hjärnan definitivt en säkerhet för att resultaten är korrekta.

* Här byter vi spår och han pratar om att vi tycks försöka få in hunden i en mänsklig mall

Mina tankar:
Pratar vi fortfarande om forskning? Att forskningen genom den förbättrade tekniken hittar fler och fler likheter betyder ju inte att hunden på något sätt försöker tryckas in i en mänsklig modell. Det visar bara en verklighet som vi tidigare inte kunnat se.

*sedan kommer denna kommentar kopplat till att vi bara borde observera beteenden utan att faktiskt undersöka vad som händer i hunden? Han menar igen att vi försöker förmänskliga hunden genom att prata om känslor så som ångest, osäkerhet etc
"Motsatt vad etologin lärt oss under hundra år om hur vi ska förstå hundens beteenden"

Jag är utbildad etolog med en master i ämnet. Det är varför jag kan plocka isär denna video på detta sätt.

Etologi är ett område inom forskning och forskning utvecklas hela tiden. Möjligheterna att studera hjärnan och nervsystemet är en otrolig tillgång i etologins utveckling.

* Sedan börjar han prata om hur läkemedelsföretag kan köpa studier och någon teori om att forskning på hundens känslor är för att de ska sälja läkemedel...

Mina tankar:

Okej så vi har fastnat i nån form av forskning på diagnoser? Jag har bara sett EN studie kring detta. Vi som jobbar evidensbaserat pratar om känslor och behov, inte om diagnoser och majoriteten av forskning på hundens kognition, psykologi samt känslor handlar noll om diagnoser.

Vilka diagnoser och vilka problem pratar vi om här egentligen? Låter mer som skrämselretorik helt ärligt.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, instinkter och drifter ÄR känslor och vilja att tillfredsställa naturliga behov. Det är etologer som håller sig uppdaterade på forskning och kunskap eniga om.

Nej hundens hjärna är inte samma som "våra tankar, vårat minne eller våran tidsuppfattning " korrekt. Men om forskningen kan bevisa att det finns likheter behöver vi också acceptera detta.

*Nu hoppar vi till aktivering? Och verkar ha lämnat "forskningen säger" argumenten

Vilka menar han anser att allt handlar om understimulerade hundar? Inte några av de huntränare jag känner i alla fall.

Att ge hunden utlopp för naturliga behov och hjälpa hunden hittta strategier för att hålla sitt nervsystem reglerat och känna sig trygg samt lugn i olika situationer är otroligt viktigt.

Och vi är på 10 min in i videon. Ska jag fortsätta?