01/06/2026
Ända sen jag var liten har jag älskat djur. Djur har de vackraste av själar och det finns enbart kärlek i dessa fantastiska varelser. Under tuffa perioder i mitt liv har jag alltid funnit trygghet och tröst hos djuren. Det var därför kanske inte så konstigt att jag blev veterinär – men sanningen är att det fanns mer bakom det beslutet än bara kärleken till djuren.
Jag blev hundägare första gången 2004. I flera år hade jag drömt om att skaffa egen hund och äntligen blev det verklighet. Han hette Bacco, en mörktigrerad boxer med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Han kom att bli en av mina största läromästare.
Han var tyvärr en del sjuk och vi var ofta hos veterinären. Jag minns fortfarande känslan när jag skulle ringa och boka tid – hur jag krympte lite inombords. Jag kände mig liten, osäker och ofta inte riktigt lyssnad på. Det var svårt att få till ett vanligt samtal, svårt att ställa frågor, svårt att känna sig trygg.
2013 bestämde jag mig därför: Jag skulle bli veterinär.
Inte bara för att hjälpa djur – utan för att ingen djurägare skulle behöva känna det jag kände.
I september 2015 började jag läsa till veterinär. Bara några månader senare fick jag ta farväl av min älskade Bacco. Jag lovade honom att slutföra utbildningen och efter s*x år av studier i två olika länder, veckopendlande hem till min man och våra barn, tog jag examen i juni 2022.
Nu har det gått fyra år sedan jag fick min legitimation. Fyra år av lärande, utveckling och insikter. Framför allt har jag fått utforska mitt sätt att vara veterinär.
Och ju längre jag jobbat som veterinär, desto tydligare har det blivit att djurägare behöver mer än snabba svar. De behöver förstå sina djur, känna trygghet i vardagen och få verktyg som håller över tid.
Jag har också märkt att många djurägare känner precis som jag gjorde innan jag själv blev veterinär – lite rädda för att öppna upp, lite osäkra på om deras frågor är “okej”, lite rädda för att inte bli tagna på allvar. Hos mig är det alltid högt i tak. Man får fråga allt. Man får känna allt. Man får vara människa.
Och just därför bygger jag nu något större än individuell rådgivning. Jag bygger något som låter mig hjälpa fler – på ett djupare, lugnare och mer hållbart sätt.
Det här är min resa.
Som veterinär.
Som djurägare.
Som människa.
Och jag är så tacksam att du vill följa med.