05/07/2025
Lördag - dag 1
"Sorgen i stunden"
Med en film av Oni och våra delade minnen rullandes i ögonvrån, går jag igenom alla kommentarer från inlägget som delades igår, som jag förberett innan, som en slags del av bearbetningen av sorgen. Tårarna väller återigen fram, men det är skönt att släppa ut dem, en kort stund, när jag övervägde om jag skulle kliva upp ur sängen idag eller inte, kände jag trycket bakom ögonen och i bröstet, men det var så överväldigande att jag inte kunde släppa fram dem…
Jag svarar på en del av inläggen, de som återger mest av sorgen och delar sin egen sorg. För jag vet att vi är många som går igenom det här, om och om igen. Döden är ju trots allt en del av livet, när det gäller allt levande som förr eller senare måste återgå till ett annat stadiet. I ett konstant ekosystem där allt dött på något sätt ändå blir återfött…
Att skriva om det hjälper lite och jag är glad att jag återupptagit något jag gjorde mycket mer när jag var yngre.
Jag försöker skaka av mig känslan att jag fattat fel beslut, att du faktiskt kunde stannat lite längre. Veterinären berättade att du hade blåsljud, det bekräftade ju bara vad jag misstänkt med din hosta som kom och gick. Men hade du kanske också kunnat somnat in i din soffa? För även om jag också fasade för att hitta dig livlös en morgon, så hade det varit ett fint slut.
Men du åkte i bilen utan större problem, bredvid mig, mutad med en köttbulle då och då. När vi skulle gå ur bilen öppnade sig himlen, bokstavligen, det öste ned, det fick dig att öka stegen (så gott det gick med svaga ben) in till kliniken. Du kändes relativt avslappnad, dina minnen genom livet har ju inneburit en hel del smärta hos veterinärer och många turer. På vägen in till rummet, uppmärksammade du alla påsar med hundmat – vissa saker kommer aldrig ändras…
På rummet låg en pläd, jag tog dig dit och fick dig att sitta ned, men du ville helst inte lägga dig, funderade väl på vad vi nu skulle hitta på…
Flera köttbullar, till slt lägger du dig ned och sluter ögonen en stund, det påminner mig om vad som ska hända och tårarna strömmar ned.
Vi fick vänta en stund på den första lugnande sprutan, men hann sitta i tystnad med våra tankar. Och även dela små minnen.
Veterinären kom sedan in och gav dig en lugnande i låret bak. Förr brukade de lägga kanylen först i frambenet, jag är glad att de ändrat rutinen där. För att undvika stress och oro. Du reagerar inte ens när sprutan går in i ditt lår. På några minuter sover du tungt och börjar drömma efter en stund, ögonen fladdrar och kroppen rycker, inte så mycket som den brukar – hemma i soffan, när du drömmer om jakten i skogen, och springer över ängar, så att hela soffan skakar. Men ändå, jag kan se att du är på väg mot frid.
Så kommer hon tillbaka, veterinären, jag känner att jag vill att hon ska veta lite om Oni, berättar i korta drag om vilken stjärna hon varit – och fortfarande är – om vad hon varit med om i livet och hur stark och envis hon varit. Det gör det lite lättare för en kort stund.
Så kommer insikten om vad som ska hända över mig igen, att snart drar du dina sista andetag. Den näst sista sprutan går in, allt saktar ned
Jag försöker hålla ihop, hulkar och tårarna kommer i en ständig fors, näsan är så täppt att jag knappt kan andas
Den sista sprutan… veterinären börjar lyssna på hennes hjärta, ena sekunden har halva sprutan gått in, och utan att jag märker det är den tom. I vad som känns som en evighet, håller andan, väntar jag, smeker hennes huvud…
Sen ser veterinären mig i ögonen och säger: hjärtat har stannat…
Hon är varm fortfarande, men jag känner hur hon börjar kallna, livet har lämnat hennes ögon. Vi blir lämnade kvar i rummet, får ta den tid vi behöver på oss för att säga slutligt farväl. När ska man gå? Jag vill inte lämna henne, men jag ser att hon inte längre är kvar.
Vi börjar göra oss redo att lämna hennes livlösa kropp, böjer mig ned för ett sista farväl och sedan går vi ut genom dörren. Regnet som lugnat sig, startar igen och ökar in intensiteten, i samma takt som mina tårar rinner i bilen på väg hem.
Det här är en av mina absolut favorit bilder på en ung Oni, när vi fortfarande bodde i Enskede, foto taget av Malin Sundström
