27/07/2025
Viljornas kamp! När man vill ge sin Jagger en toppendag och så har vi lite olika förväntningar på vad som egentligen menas med ”toppen”. En av oss är helt närvarande i nuet. En av oss har planerat och tänkt framåt. HAN visste att han just nu hittat det mest intressanta fältet i hela Mellansverige att genomsöka. JAG visste däremot att jag tagit med honom på en lyxpromenad. Jag visste att han lite senare skulle få springa på ett ännu bättre fält och söka efter sin dummy. Jag visste också att han snart skulle få simma i sjön och att vi skulle bada tillsammans. Nope, jag hänger inte med dig. Sa han, och parkerade sig bestämt på rumpan. My way or the highway! Snälla, följ med! 🙏 Trugade jag, utan att ställa krav. Till slt lufsade han motvilligt åt mitt håll. När Jagger strax förstod vad jag planerat sprack upp av förväntan! Han sprang på det som nu var det nya toppenfältet och sökte med glad svans. Vi simmade i sjön och hämtade dummys. DÅ var redan glömt och det som är NU är toppenroligt. Varför ska hunden egentligen avstå det som är toppen NU, bara för att vi vet att det blir ännu mer toppen SEN? På eftermiddagens promenad bestämde jag mig därför att låta Jagger välja varje stig, även om han skulle släpa runt oss i hela naturreservatet. En enda gång markerade jag att jag ville välja ett annat håll, eftersom det stod en rådjursbock och glodde på oss i nörheten. Då blängde Jagger surt på mig. Hasta la vista, baby! Sa blicken. Så vi följde färska rådjursspår ett tag. Tills Jagger bestämde sig för att gå tillbaka till bilen. Hur tänker ni om detta? Hundens glädje i nuet och vår förmåga att planera, till något bättre längre fram?
