12/05/2026
De senaste åren har förändrat mig mer än jag någonsin kunnat ana. Livet tog en annan väg än den jag hade tänkt mig, och ibland har det känts som om allt förändrades på en gång.
Min kropp har fått kämpa hårt. Jag har satt in två nya knäproteser och förra sommaren gick mitt lårben rakt av. Samtidigt fick jag beskedet om benskörhet. Det blev en tid då jag verkligen tvingades inse att kroppen inte längre orkade som förr.
Mitt i allt detta förlorade jag också min älskade mamma. Sorgen efter henne har varit tung att bära och lämnat ett tomrum som alltid kommer finnas kvar.
Att behöva sluta rida dressyr på mina fina dressyrhästar blev tuffare än jag nånsin trott. Ridningen hade varit en så stor del av mitt liv och av den jag är. Men kroppen orkade inte längre på samma sätt, och jag tvingades acceptera det, även om det gjorde ont långt in i hjärtat.
Under vintern hamnade jag i en riktig downperiod. Allt kändes tungt och vi började fundera över hur vi ville leva framåt. Till slt tog vi beslutet att sälja vår fina gård — vårt paradis. Ett ställe fyllt av minnen, kärlek, arbete och drömmar. Försäljningen gick fort och första september lämnar vi över vårt paradis till någon annan. Det känns vemodigt, men också rätt.
Nu håller vi på att skapa något nytt tillsammans. Vi inreder vårt nya hus och har unnat oss lite nytt. I juni börjar vi med vårt nya stall och det känns både roligt och inspirerande. Framför allt känns det som början på ett lugnare och lättare liv.
Det finaste av allt är att hästarna fortfarande får vara en del av vårt liv. Våra tre fina islandshästar betyder så mycket för mig och jag känner en enorm tacksamhet över att jag fortfarande kan fortsätta med det jag älskar, Hästar, om än på ett annat sätt än tidigare.
Lille Dans har vilat efter skolan men ska snart börja ridas igen, och det är så roligt att följa hans utveckling.
Lýsa är i fin form och är så fin nu i kroppen.
Klár och jag har anmält oss till en träningstävling i V5 och det känns fantastiskt att få känna lite tävlingsnerv igen.
När jag ser tillbaka på de senaste åren ser jag inte bara allt det svåra. Jag ser också styrkan jag har hittat. Jag ser att livet går vidare, även efter sorg och motgångar. Och framför allt känner jag hopp.
Nu ser jag ljust på framtiden. Ett liv med mindre måsten, mindre slit och mer tid för det som verkligen betyder något, hästar, hundar, våra barn, barnbarn och alla fina vänner. Jag känner tacksamhet över allt jag fortfarande har — och glädje över allt som fortfarande väntar.❤️
Tack alla som följt oss på denna sida och hejat på oss 🐴🥰
