25/04/2026
En varm nos i nacken.
Klor som river på ryggen.
En kropp som trycker sig mot mig och smälter ner i mitt knä när mina händer stilla drar över den feta pälsen.
Oroliga blickar.
Nyfikna blickar.
Rastlösa skall och envisa klor som river i gallret för att få komma ut.
Första stegen på ett fält. Modiga ben dundrar genom midjehögt gräs. Vi springer och just då existerar inget annat för någon av oss. Alla yoga retreats kan slänga sig i väggen.
Bajs under skorna.
Bajs på kinden.
Bajs under tassar som ivrigt hoppar mot dina ben.
Så jävla mycket bajs. Vi städar, men det är ändlöst.
Ändlöst, inte hopplöst. Måste skilja på dessa två, annars slår det för hårt.
Analyserar, reflekterar och ventilerar.
Vem är du? Vad behöver du? Tar i från tårna för att förstå och måste påminna mig själv om att ibland bara sitta och titta. Låta hundarna visa mig. Kommer ihåg att det tar tid att våga visa vem man är – vissa är snabbare än andra.
Alla här är så olika.
I de bärnstensfärgade ögonen ryms något som liknar ett helt liv. Säger att allt kommer bli bra, jag intalar mig själv att han förstår. Håller den sträva pälsen i mina händer och lovar honom att allt kommer bli bra.
Stänger buren, pressar hans kropp tillbaka.
Lovar igen och igen och igen, hela vägen till hotellet, på planet och innan jag somnar.
Parallella universum. Hemma igen. Möter nosar jag mött i sheltret och ser var de är nu, stolta kroppar på uteserveringar och fält. I soffor och på skogspromenader. Har det alltid varit enkelt för alla? Nej, såklart inte. Men sen, vad är någonsin enkelt?
Möter skeptiska ord, trötta fördomar och diskussioner, men det är okej. Jag tror inte att något behöver utesluta det andra. Allt får lov att finnas. Diskuterar gärna, att lyssna är att utvecklas
Jag tror på att alla förtjänar trygghet, oberoende av om du har fyra eller två ben.
Ändlöst, inte hopplöst.
💛 Läs mer om hundarna och vårt arbete här - .dogrescue