20/04/2026
Idun var Sveriges första assistanshund för NPF-diagnos. För adhd. I alla fall så vitt jag vet och kunnat ta reda på.
Hon förändrade mitt liv och har kunnat ge mig något annat än någon människa kunnat.
Det är en av mina största stoltheter i livet att jag och Idun fått vara pionjärer för detta.
Jag ville bara ha en hund.
Jag hade ingen aning om att det existerade assistanshundar för ADHD eller vad en sådan hund skulle kunna göra.
Men jag hade en chef (idag en kollega) som utbildar och brinner för assistanshundar. Hon såg mig och hon hade en vision. För henne var det så uppenbart. Så jag fick bara haka på och det har betytt mer än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig.
Det var en otrolig resa att få utforska, lista ut, prova och upptäcka vad en NPF-hund skulle kunna vara och betyda.
Vad har hon gjort?
Hon har sett till att jag inte missat olika påminnelsesignaler.
Hon har visat mig när jag har tappat saker och hämtat dom till mig (många borttappade nycklar räddade)
Letat upp saker jag lagt bort.
Hon har hjälpt mig att ta mig igenom saker som jag inte vågade på egen hand.. Som att ringa svåra telefonsamtal eller utbilda mig till hundinstruktör när jag inte ens vågade prata med folk.
Hon har lugnat mig vid höga stresspåslag.
Hon har varit med mig hos tandläkare, kirurg, läkare, KBT och hos gynekolog..
Och med Idun vid min sida har jag inte svimmat under ett enda vårdbesök. Något som tidigare varit en garanti.
Idun har varit precis den hund jag behövt. Liten nog att hon kunnat ligga på mitt bröst i tandläkarstolen eller göra små konster i mitt knä.
Och hon har fått mig att skratta när det har varit som mest otänkbart. För hon är inte den finkänsliga typen. Nä, hon har inte gett mig några mjuka pussar när jag varit orolig. Hon har himlat med ögonen (typ) och sagt ”ge mig godis då!!!”. Bjudit på sina favorittrick och insisterat på att det är dags för löneförhöjning.
Hon har visat mig det som är så magiskt med assistanshundar; att när jag behöver henne är hon där för mig och när hon behöver mig är jag där för henne.
Vi påbörjade utbildningen 2014 och blev certifierade 2015. I tio år har hon varit i tjänst.
Mina tårar rinner och mitt hjärta slår extra hårt när jag skriver detta. Och känner att jag inte har ord för att beskriva alla mina blandade känslor.
För nu är tjänstetäcket tillbakalämnat. Idun har verkligen passerat pensionsåldern. Även fast hon själv tycker att hon absolut har mer och ge och absolut kan fortsätta med sina uppdrag…
Nu är hon en emeritus! ❤️
Tusen och åter tusen tack till Yrsa Franzén-Görnerup för att du såg oss, förstod potentialen och uppfyllde en dröm som jag inte visste att jag hade.
Och tusen tack till Svenska Service- och Signalhundsförbundet för att ni gjort detta möjligt för oss och många, många andra.
Och allra störst tack till min fantastiska superstjärna, Idun. 🌟
