21/12/2025
Han är 10,5 år nu, min fina och ståtliga vizslahane, och när jag ser honom röra sig i terrängen bär han fortfarande samma värdighet som alltid. Det finns något i hans blick som bara kommer med åren – erfarenhet, trygghet och ett djupt samspel mellan hund och förare.
Vi har delat otaliga dagar i fjäll och skog. Tidiga morgnar med dagg i gräset, vidder där vinden bär vittring långt och tystnader som bara bryts av tassar mot mark. Han har alltid arbetat metodiskt och med stil, en hund som tar marken på allvar och aldrig slösar med varken energi eller chans.
Under åren har det blivit fällda fåglar, starka jaktminnen och stunder som etsat sig fast för livet. Men det är inte bara jakten som definierar honom – det är sättet han gör det på. Med klass, fokus och ett hjärta som alltid jobbar för samarbetet.
Att han tagit 2:a pris på riksprovet är ett kvitto på allt arbete vi lagt ner tillsammans. Ännu mer speciellt är att han är en av de få som fått en 8:a på prov i elitklass. Det är inte siffrorna i sig som betyder mest, utan vad de representerar: konsekvens, kvalitet och ett helt liv av träning, tålamod och respekt.
Han har också lämnat avtryck vidare. Tre kullar bär hans arv vidare, och i dem lever både arbetsviljan, mentaliteten och den där speciella känslan som bara riktigt bra jakthundar har. Att se hans egenskaper gå vidare till nästa generation är en stolthet i sig.
Nu, vid 10,5 års ålder, jagar han inte längre för att bevisa något. Han jagar för att det sitter i honom. För att det är hans natur.
Min vizsla. Min jaktkamrat. En hund jag är djupt stolt över – i fjäll, i skog och i livet.
(Karin Olebjörk foto)