06/09/2026
Mer om mål.
När jag var yngre tog jag emot hästar för kvalitetstest, premiering och liknande, och så tävlade jag.
I början när en häst som skulle visas kom, kändes det kul. Då hade jag två månader på mig ungefär tills det som skulle hända, hände. Men ju närmre vi kom evenemanget, desto mindre lust hade jag så det var en modfälld och motvillig Markus som visade hästarna. Oftast gick det emellertid bra.
Samma sak var det på våren när distriktskalendern med tävlingsterminen kom. Där kryssade jag i en hel bunt med tävlingar jag ville åka på. Detta var ju i Skåne och runt 1990 så i stort sett fanns det ju tävlingar varje helg att välja på. Men ju närmre tävlingarna kom, desto mer tappade jag sugen och de sista tävlingarna på året åkte jag sällan på. Då hade jag fått nog av obehag.
Jag har försökt att läsa på om mål och det som ofta sägs om mål är att det skall vara tidsbegränsat och genomförbart. Det sista har jag ofta misslyckats med genom att spänna bågen för hårt och ägna mig åt önsketänkande. Tidsbegränsning, som det ju blev med visningshästar och tävlingar, bara stressade mig ju närmre evenemanget vi kom.
Det är även möjligt att den uppmärksamhet man får på nämnda evenemang var det som tog udden av det hela. Det tyckte jag aldrig om och borde således ha ägnat mig åt annat.
Mitt arbetsliv har ju aldrig handlat om mål utan mera om att expediera dagliga rutiner. Jag diskuterar aldrig mål med mina elever utan försöker lära dem det som gör bäst nytta för att komplettera deras kunskap.
Frånsett min utbildning till ridlärare har jag alltså bara jobbat med mål inom ridningen. Åtminstone uttryckta mål. Målar man huset kan det säkert ses som ett mål att få det färdigmålat men där har jag aldrig tänkt i de banorna.
Ofta glömmer jag rätt snart av vilka mål jag bestämt mig för och så blir det ändå inget av det.
Under mina akademiska år tänkte jag aldrig framåt utan red och hade roligt för stunden. Trots det har jag nog aldrig haft så välridna hästar som under de åren.
Att jag aldrig kommer i mål med mina mål (no pun) kan nog också bero på att jag aldrig lyckats hålla ambitionen uppe speciellt länge, vilket kanske kan bero på min nyligen upptäckta AD(H)D och dess medföljande prokrastinering. Detta har ju också lett till en livslång besvikelse när jag sällan fått gjort vad jag föresatt mig.
Samtidigt behövs ju någon drivkraft för att alls få ändan ur vagnen och det är väl där jag de senaste kanske 10 åren försökt att sätta upp mål, vilket, som jag beskrev ovan, snabbt dödar ambitionen.
Istället för att leta mål i syfte att hitta inspiraton, känns det nu som om det bästa varit att jag lagt stövlarna på hyllan redan för 10 år sedan och helt enkelt konstaterat att eftersom min ridning aldrig blir som jag vill - är det bästa att inte rida. Där är jag ju äntligen nu och det känns riktigt skönt.
