Sirius Hundtjänst

22/07/2026

Blir så glad varje gång jag får uppdateringar från de människor och hundar jag mött genom åren om hur det går för dem.

Leija gick en kurs hos mig för några år sedan, där vi tränade på sociala färdigheter kring människor — den heter Rädda Hundar — där deltagarna bland annat får lära sig kraften i att låta hunden fatta egna beslut i situationer som tidigare blivit emotionellt laddade.

Leija har gått från att känna otrygghet i sociala situationer till en fullfjädrad utforskare med sin matte vid sin sida — och jag är stolt som en tupp över deras fortsatta framsteg, vilket jobb de gjort!💪🤩❤

30/06/2026

VARNING FÖR MISSVISANDE BILD!

Ja sommaren är här. Denna bild kom återigen upp i en grupp med texten "hundens päls skyddar mot värmen, raka inte hunden, pälsen isolerar.".

De flesta känner nog igen både bilden och texten som brukar höra till, man vet liksom att sommaren är här när den börjar dyka upp i diverse hundgrupper.

Det är lätt att bli lurad av bilden på den halvrakade golden retrievern. Rakad hund = varmare hund. (OBS när jag säger rakad menar jag klippt med maskin, inte rakad inpå skinnet)

Eller? Låt oss gå igenom vad som faktiskt händer här...

Bilden är tagen med en värmekamera.

Detta är viktigt då en värmekamera endast visar ytans temperatur. Alltså hur mycket värme som finns vid ytan/sipprar ut.

Den punkt som visar på 24 grader mäter endast utsidan av pälsen inte inne vid skinnet.

Bilden visar egentligen att mer värme strålar/läcker ut där hunden är rakad. Att området med päls hindrar värme från att komma ut...

För ja, pälsen isolerar. Grejen med isolering är att det sker åt båda håll. Det är så vi kan hålla våra hus varma på vintern och svala på sommaren.
Värme går mot där det är svalare. Det är därför ett hus med dålig isolering lätt blir kallt på vintern, för värmen stannar inte kvar.

Men hunden är inte ett hus, oavsett tid på året så skapar hunden egen värme, det är oundvikligt för allt som lever och rör sig.

På vintern är det ju bra men på sommaren måste värmen ta sig ut för att kroppen inte ska bli överhettad. Päls isolerar, vilket är vad som visas på bilden. Värmen tar sig inte ut där hunden är pälsad.

Vi sätter den halvrakade hunden ute en varm dag. Skinnet blir snabbt varmt och för en liten tid stämmer det att området med päls håller hunden sval. Värmen från solen kommer inte igenom pälsen lika snabbt som den kommer till huden där det är rakat.

Men det tar inte lång tid innan både värmen från kroppen och värmen utifrån har trängt igenom pälsen (kom ihåg att den normala kroppstemperaturen är ca 38 grader C). När detta händer har värmen i kroppen nu svårt att lämna där det finns päls då det inte är någon skillnad i temperatur. Värmen hålls nämligen till stor del kvar inne i pälsen även när vinden fläktar eller hunden rör sig. Speciellt om håren är långa och mjuka.

Däremot där det är rakat finns inget som håller kvar värmen så ytan kylls lättare och snabbare av, vilket tillåter mer värme att lämna kroppen.

Det är för detta som lång, tjock päls är väldigt ovanligt hos djur som bor där det är varmt och varför djur som bor med sommar/vinterhalvår fäller massa päls vid vår/ sommar. Ja även vargen.

Här är det också värt att nämna aveln. De flesta raser med mycket päls har sitt ursprung i länder där det förekommer kyla och vinter. Och även då har aveln de senaste 100 åren (eller mer) börjat värdesätta utseende över funktion. Mer päls, längre, tjockare!

Ja de flesta pälasade hundar var annorlunda i pälsen om vi kollar på tidiga foton.

"Men förstör man inte pälsen om man har en hund med dubbel päls och klipper?"

Detta är ett vanligt argument, men nej, pälsen förstörs inte. Däremot kan det ta lång tid innan den ser likadan ut igen då pälsens har olika tillväxt och vilofaser.

Nu menar jag inte att vi ska raka alla hundar inpå skinnet, solen kan fortfarande brännas. Men ofta räcker det om pälsen är ca en halv centimeter eller mindre för att skydda mot detta.

Är man rädd att hunden inte ska se lika fin ut om man klipper kan man välja att bara korta ner pälsen något och/eller raka där det inte syns lika mycket så som insian av benen/ljumskar och magen. Det är också mycket viktigt att borsta ur allt löst hår, hålla pälsen ren och förhindra tovor.

Detta är ett väldigt bra exempel på hur myter skapas och hålls vid liv. Jag kan absolut förstå att folk köper "pälsen håller hunden sval" när de ser denna bild om man inte har helt koll på hur en värmekamera fungerar, men förhoppningsvis kan detta inlägg hjälpa till att slå hål på myten🌺

Så om du har en hund som har det kämpigt i värmen, överväg att hjälpa hunden genom att minska ned på pälsmängden på de sätt som går och som känns okej för dig❤️

Vill ni läsa mer om detta och se källor finns en väldigt bra sammanställning här av Mia Övernäs https://theeducatedgroomer.com/pals-och-temperatur-reglering-den-korta-versionen/?fbclid=IwY2xjawE2dE9leHRuA2FlbQIxMQABHQ6Sk5ZEOiOCKDNPzmwhvd485FD1_oujIPlmxBrqjha0_JeGFANCppThvg_aem_JjFri-74025exd0fjM_tlA

23/06/2026

En låt jag skrivit som berör hur det kan kännas att vara förespråkare för våra hundars välmående — när så många outbildade råd dagligen vaggar in hundägare i förvrängda perspektiv om vad deras hundar behöver för att må bra.

https://www.facebook.com/share/p/1Em18CK5on/

Sirius Lyrics · Silent Voices · Song · 2026

23/06/2026

Visste du att sorg och trauma också kan drabba hundar? Malte's historia är ett otroligt sorgligt bevis på varför det är så otroligt viktigt att inte bara se beteendet — vi måste också förstå den verkliga orsaken till det. Och det kan vi bara göra när vi har den teoretiska bakgrunden om hur hundens kognition, fysiologi och trauma fungerar.

Om den du vänder dig till för att få hjälp med utmanande beteenden inte har den kunskapen att stå på riskerar du din hunds välmående utan att veta om det. Hundbranschen är nämligen oreglerad och tyvärr är det många så kallade "hund experter" som tar sig ann beteendeutmaningar utan rätt teoretisk kunskap i bagaget.

Jag ser det varje dag.

Inlägg, videoklipp, annonser där jag — och andra utbildade personer — tydligt kan se att det perspektiv som lyfts fram inte stämmer. Att det skadar hundens välmående. Medan hundägare som bara vill sin hund väl vaggas in i en falsk tro om att de har hjälpt sin hund. För de fick aldrig lära sig att se de signaler som indikerar att hundens känsloliv har blivit förtryckt. Det är en sanning många hundar lever i idag.

Så snälla, gör din hund en björntjänst och ta reda på vilken teoretisk kunskap den du vänder dig till för att få råd faktiskt har. Är den evidens baserad? Har personen ett tvärvetenskapligt perspektiv? Kan hen förklara för dig varför det är miljön och omständigheterna du måste förändra, så din hund själv kan välja andra beteenden?

Eller är deras approach att direkt benämna problemet med etiketter så som "dominans", "dåligt ledarskap", "visa vart gränsen går", "trots" och "låt inte hunden bestämma"? Är deras första råd att sätta på din hund ett stryphalsband/retriverkoppel/dressyrlänk för att du ska "få bättre kontroll" och fysiskt korrigera din hund? Lyssna inte på den personen. Vänd dig till någon annan.

Läs Malte's historia nedan så förstår du kanske varför👇

https://www.facebook.com/share/1NypZZUPeB/

Ibland får man in fall, med ägare och hundar, som berör lite exta.

Detta är fallet med Malte och hans fantastiska ägare. Dom är trötta, dom är slut. När vi fick kontakt då de köpte min tjänst "rådgivning och träning online" var de redan på bristningsgränsen.

Hot om vräkning och organisationen som fick hit Malte rekommenderade avlivning.

Detta vägrade hans ägare blankt, tack och lov, i nuläget ser det nämligen mycket ljusare ut!😍

Idag får ni alltså ett riktigt fall från verkligheten. Inte bara teori, utan praktik.

För ja vad gör man när man har en hund som vaknar stressad och skäller varje natt och håller ägarna uppe? Om och om igen under natten. I veckor !?

Vilka råd tror vi hade varit vanligast?

Ignorera hunden? Stänga in i en bur? Bli arg på hunden? Antiskallhalsband? Avlivning vet vi ju redan var en rekommendation de fått.

Jag kan garantera att inget av detta hade hjälpt Malte. Faktum är att hjärtat går lite sönder när jag tänker på att detta är vad som hade kunnat hända om han hade hamnat hos några andra eller om de råkat hamna hos en tränare som anser användande av obehag eller kravställning/bestämmanderätt vara nödvändigt i vissa fall.

Vad hade du gjort för att lösa detta?

Informationen jag hade att gå på från början var:

1,5årig hane. Född i shelter, flyttade till Sverige men ägaren avled några månader senare och Malte kom till sin nuvarande familj i påskas. Skällandet på nätterna har pågått sedan han kom till dem.

Malte visar att vi inte bara kan träna hunden framför oss. Vi behöver förstå hunden på ett djupare plan.

Något måste ha hänt för att sätta igång detta beteende och denna oro, men att veta vad är svårt, om inte ...

Jag hade en misstanke så frågar då vad ägaren vet om Maltes bakgrund och om hon vet hur den tidigare ägaren gick bort.

Detta var hennes svar:

"Hon var en äldre dam, som bodde ihop med sin son och hans fru.
Hennes familj tyckte inte om honom. Så när hon avled i sömnen så låg Malte bredvid henne, och sen stannade han kvar i det rummet tills att organisationen kom och hämtade honom. Han satt där i tre dar. Dom hotade med att släppa ut han.
Dom ville inte ha med honom att göra så dom lät honom vara.

Så jag tror att damen har varit bra mot honom, eftersom han ändå skyddade hennes kropp. Men han kom från shelter, till henne, 2 månader senare kom han hit.
Han har aldrig haft en trygg punkt och han har aldrig bott i ett hem där han får vara sig själv liksom."

Japp där var det. Maltes tidigare ägare hade avlidit i sömnen.

Är det så konstigt att han var orolig under natten? Att han ville hålla folk vakna? Se till att de inte.. Ja dör?

Någons mer hjärta som går i tu? Jag vet att mitt gjorde det 💔

Vad tänker vi kring det hela nu när vi tror oss veta lite mer? Ändrar denna information något i vart vi lägger fokus samt i hur vi väljer att lägga upp en plan?

Tänk att sätta ett antiskall på, och bestraffa, en hund som sannolikt agerar utifrån ett starkt trauma...

Så vi hadde en trolig förklaring till varför Malte skällde så. Det vi behövde nu var att hitta ett sätt att lätta hans oro och förekomma hans skällande.

Lösningen?

Se till att vakna innan Malte och i enkla drag visa att vi lever utan att han behöver skälla.

Det fantastiska var att detta funkade! På bara 2-3 nätter var skällandet borta och Malte började visa tecken på att slappna av.

Men att vakna varje timme VAR mycket att begära när ägarna redan var på bristningsgränsen, även om att vakna så ofta inte var långt ifrån den verklighet som de redan befunnit sig i de senaste två månaderna.

Det positiva är dock att vi nu i snabbt tempo börjar kunna sträcka ut tiderna mellan gångerna som de behöver vakna. Vi ser ett ljus i tunneln! Det har gått över förväntan och handlar om dagar, inte veckor! 🥳

Maltes fall visar oss flera saker:

💕 Att välja att jobba utan att använda obehag, kravställning och bestämmanderätt innebär inte att framsteg tar lång tid att uppnå.

💕 Det innebär inte heller att vi förespråkar avlivning. Att vi som väljer att jobba utan obehag skulle få hundar avlivade är något som man ofta hör från vissa håll men detta är ju helt befängt.

💕 Vi kan inte bara jobba med hunden framför oss utan vi måste förstå hunden på djupet. Historia och möjliga trauman spelar roll för vår förståelse.

💕 Sök hjälp innan du når bristningsgränsen. Välj en tränare som jobbar med etiska och evidensbaserade metoder.

Och den kanske viktigaste lärdomen av alla.

💕 Det finns folk som är villiga att kämpa. Som gör allt i deras makt för att hjälpa en hund, och som vägrar att ge upp hoppet ❤️

03/06/2026

INLÄGG | Det är inte hunden som gör fel!

Ibland blir jag så förbannad på folk att jag hade velat smälla till dem. Banka lite vett i skallen på dem. Men det gör jag inte. För det hade bara gjort saken värre och egentligen är jag en rätt fredlig typ — jag vill att både hundar och människor ska må bra.

Så vad gör jag istället då?

Jo, jag skriver ett inlägg. Jag skapar en ny typ av kurs, föreläsning eller workshop. För jag vill ge andra människor tillgång till den teoretiska och praktiska kunskap som har hjälpt mig att förstå hundar bättre.

I detta fallet blev det ett inlägg. Ett inlägg om varför det inte är hunden som gör fel.

Hundträning och beteendemodifikation är något vi människor har hittat på för att lösa problem. Våra problem. Alla de vardagliga konflikter som har börjat uppstå i vår relation till hunden i modern tid:

• Hundar som gör utfall mot andra hundar, barn, vuxna, cyklister eller bilar — eller på andra vis reagerar starkt i situationer där vi tycker att de inte borde göra det.

• Hundar som inte tolererar att en främling eller familjemedlem tränger sig in i deras personliga sfär och tar på deras kroppar utan att fråga om lov — sådant vi kallar hantering eller undersökning hos en veterinär.

• Hundar som biter sönder saker, urinmarkerar inomhus, stjäl andras mat, länsar soptunnor, hoppar upp i möbler, skäller på nissar som spatserar förbi utanför fönstret, jagar vilt eller katten, rymmer stup i kvarten, inte vill vara ensamma, inte vill åka bil, skäller för att få uppmärksamhet eller struntar i att göra något vi bad dem om.

Listan kan göras oändligt lång — men kan du se vad jag ser?

Alla dessa saker är helt normala hundbeteenden. De är relaterade till nedärvda egenskaper som vi har valt ut och förstärkt via avel. Problemet för oss människor är att dessa beteenden idag uppvisas i miljöer och situationer där vi inte längre vill ha dem.

Det beror på att vi inte lever med hundar på samma sätt idag som vi har gjort under tiotusentals år av samevolution.

I Sverige och många andra länder lever hundar numera i strikt fångenskap. Det är en obehaglig men nödvändig insikt alla hundägare behöver acceptera som sanning. För det påverkar hur vi uppfattar och bemöter deras mest basala behov.

Våra hem är lyxiga burar de inte själva kan ta sig ur. Många får inte välja vad, hur eller när de ska äta. När de får gå ut och göra sina behov eller vart de ska gå. När de får leka eller när de ska träna. Vilka de ska bo med och tolerera. Vi kontrollerar allt.

Bokstavligt talat.

Vi bestämmer vem som får leva, vem som får föra sina gener vidare och vem som ska dö eller flytta när det inte längre passar oss att ha en hund.

Vi bestämmer också hur de ska bete sig i olika sammanhang. Många ställer idag fullständigt orimliga krav på hur en hund ska bete sig. De får aldrig ta initiativ till att leka. De får inte gräva gropar i trädgården. De får inte gå längre än ett par meter ifrån oss. De får inte säga ifrån när en människa går över deras gränser. De ska bara acceptera allt. Inte synas. Inte höras. Bara finnas där som en lydig liten skugga som aldrig klagar eller har egna åsikter.

Tack och lov är det inte alla hundägare som är riktigt så extrema. Men tyvärr är de ändå fler än du kanske tror. Framförallt när vi pratar om olika perspektiv på hundträning och beteendemodifikation.

Har du till exempel fått rådet om att inte låta din hund nosa eller undersöka saker när hen vill?

Följ inte det.

Det påverkar din hunds välfärd negativt:

• Hundar har en olfaktoriskt dominerad hjärna — det innebär att dofter är väldigt viktiga för dem och att nosa är ett medfött behov. Det hjälper dem att självreglera när något känns jobbigt och det hjälper dem att skapa sig en tydlig uppfattning av omvärlden.

Har någon sagt till dig att du måste korrigera din hund genom att rycka i kopplet, peta till hen i sidan eller säga ifrån på skarpen?

Gör inte det.

Det påverkar din hunds och sannolikt även din egen välfärd negativt:

• Dessa beteenden är faktiskt en form av ritualiserad aggression — hotfulla beteenden som ur ett evolutionärt perspektiv har uppstått i syfte att avskräcka en fysisk konfrontation med en annan individ. Det kan alltså röra sig om allt ifrån en blick till att tydligt brösta upp sig för att framställa sig som dominant.

Problemet med ritualiserad aggression är att dessa konfrontationer tenderar att eskalera över tid. Framförallt när det kontinuerligt uppstår situationer i vardagen där en individ känner ett behov av att utföra dessa beteenden. Hund som människa. Det triggar överlevnadssystemet och leder lätt till en form av sensitisering — där en individ reagerar starkare och starkare inför någonting.

Exempel:

Din hund skäller på en mötande hund.
Du rycker snabbt till i kopplet.
Mönstret fortsätter att upprepa sig och till slt blir du förbannad och tar i ordentligt.

Under en period verkar möten gå mycket bättre, men sen händer det igen. Din hund skäller och du blir genast riktigt arg — "Du vet att du inte får göra så där! Skärp dig!"

Det är här många outbildade yrkesverksamma och självutnämnda hundexperter påstår att du ska sätta ner foten. Att du måste tala om att hunden gjorde fel — men stämmer det verkligen?

Gjorde hunden fel?

Nej.

Hunden reagerade som en hund gör när en situation utlöser deras överlevnadssystem.
Det är ett helt naturligt beteende.

För hunden är det inte olydnad. Det är överlevnad.

Problemet för oss är som sagt att det sker i en situation där vi inte vill se det beteendet. En situation som vi har försatt hunden i eftersom det var vi som valde att ta med hunden dit. Det innebär att det är vi som har gjort fel. Inte hunden.

För hunden fick inget val.

Så när felet egentligen är vårt — för att vi kanske inte planerade ordentligt eller hade för höga förväntningar på vad vår hund ska klara av — är det verkligen rätt att skylla på hunden?

Är det verkligen rätt att låta vårt missnöje gå ut över dem, när det är vi människor som skapar problemen ifrån första början?

— Hundar gör inte fel.
— Vi människor skapar situationerna.
— Vi har makten, och därför har vi också ansvaret.

Vi är skyldiga våra hundar att bli bättre. Det är det minsta vi kan göra för dem när vi har all makt. Och det börjar med att vi vågar ifrågasätta våra nuvarande perspektiv och fortsätter utbilda oss i hundens beteende — inte för att bli lydnadsexperter, utan för att bli bättre medmänniskor till en annan art som vi själva har valt att leva med.

Dela eller kommentera om du håller med. Det hjälper inlägg som detta att synas 🐶

06/05/2026

Älskade, finaste, lilleman💔 Igår somnade vår äldsta hane Zacko in för sista gången här hemma. Det skedde medan jag sov, så vi fick aldrig det där sista ögonblicket tillsammans där jag kunde tala om för honom hur älskad han var och fortfarande är😭

Zacko kom till mig som omplacering när han var två år gammal. Han blev elva för några dagar sedan. Jag letade egentligen inte efter en till hund när hans uppfödare kontaktade mig för att fråga om jag kunde ta honom. Han hade bott i fem olika hem under den tiden och fått en allvarlig bithistorik gentemot människorna han bott med i flera av de olika hemmen — ingen klarade av att ha kvar honom och flera blev rädda för honom.

Uppfödaren hade funderat på att ge honom till polisen för att han skulle få bli en arbetande hund. Han bedömdes som lämplig mentalt och de sa att de gärna hade tagit honom — om han redan hade varit utbildad, men ingen hade gett honom den träning som behövs för att klara av ett liv som tjänstehund och vid två års ålder ansåg de därför att han var för gammal🤷‍♀️

Trots att jag inte letade efter en till hund just då — jag hade redan tre hundar hemma och bodde själv i centrala Göteborg — så stämde jag träff med uppfödaren för att träffa Zacko.
Jag möttes av en super stressad hund i stryphalsband som blev ryckt i kopplet flertalet gånger för att uppfödaren tyckte han skulle klara av att gå fot mitt inne i stan, när han tidigare uppvisat reaktivitet och inte var van vid stadsmiljöer...😒

Egentligen hade jag inte tänkt ta honom, men jag glömmer aldrig hur han ställde sig på baktassarna när vi stannade för att säga hej då och jag fick en sån kusligt tydlig känsla av att han skrek "Hjälp mig!" — som om jag hörde hans röst i mitt hjärta.

Naturligtvis kunde jag inte säga nej efter det, och jag är så tacksam för att jag fick dela de resterande nio åren tillsammans med min älskade Zacko-packo. Han hade blivit traumatiserad av att bli övergiven av så många människor under så kort tid innan han kom till mig. Det tog ett tag innan han litade helt på att jag inte skulle lämna honom och det var mycket vi behövde jobba med samt anpassa för att han skulle klara av livet i en storstad — han hade skapat en vana av att jaga bilar och kunde bli enormt stressad om han inte fick rätt förutsättningar.

Zacko hade även ett väldigt stort jaktintresse, där han till en början kastade sig framåt och skrek i ren frustration — som lätt kunde slå över till ilska — om något plötsligt rusade fram ur ett buskage, även om det skedde femtio meter bort.

Det slutade med att han kunde gå lös med mig och flocken längs med tungt traffikerade bilvägar och i naturområden där det fanns massor av vilt — för att jag lärde honom fatta bra beslut på eget initiativ. Utan aversiva korrigeringar. Utan stryphalsband. Utan hot. Allt som behövdes var rätt kunskap, kontinuerlig anpassning av omständigheterna i oplanerade situationer, planering, tålamod och framförallt ovillkorlig kärlek.

Zacko var en hund med mycket humor och han är definitivt den individ jag klickat bäst med i leken. Han älskade dragkamp, jaktlekar, att brottas och framförallt tyckte han det var buskul att "mörda" filtar när matte hejade på och kallade honom för en tuffing — han var väldigt noga med att jag skulle titta och blev riktigt stolt över sig själv när jag skrattade🤣❤🐶 Han tackade heller aldrig nej till bus när matte fjantade sig och skrålade för fulla muggar till någon låt på Spotify — då skulle det dansas, lekas ta fatt och filtarna levde definitivt farligt😏🤣

Jag kommer alltid att sakna dig, finaste lilleman💔 men den tid vi fick tillsammans är värd all smärta av att aldrig mer få se dig le eller känna din päls mellan mina fingrar — du var och är fortfarande så otroligt älskad❤

06/03/2026

Det finns en hel del olika sätt att lära hundar låta bli mat som står på bordet. Vissa bättre än andra. Själv föredrar jag ett av de mest simpla och effektiva:

Låt hunden få smaka när han fattar bra beslut på eget initiativ och lämna aldrig mat obevakad den första tiden—vare sig på bord eller bänkar.

I videon ser ni vårt nytillskott Milou som självmant väljer att låta bli mackorna, även när nosen råkar komma ett par millimeter ifrån tallriken—det tycker åtminstone jag är ett väldigt imponerande val av en 14 veckors valp!

24/02/2026

Har du funderat på varför "ett litet pet" i sidan ibland verkar räcka för att bryta en hunds fokus?

Vi människor måste ta vårt ansvar och sluta bortförklara användningen av obehag i våra interaktioner med hundar—även om det "bara är ett litet pet". För det är inte så oskyldigt som det låter.

Håller du inte med? Be någon i din närhet att göra exakt samma sak mot dig under en dag. Dvs snabbt peta till dig mellan revbenen eller på halsen när du minst anar det och är fullt fokuserad på något annat. Inte så där försiktigt eller mesigt, utan precis lika snabbt och hårt som du skulle peta till din hund.

Vågar du anta utmaningen för att bättre förstå din hunds perspektiv?

" Vadå det är ju bara ett litet pet?".
"Bara en uppmärksamhets signal". Blir ofta svaret då man påpekar att det inte är en bra sak att snabbt "peta till" hunden vid hals eller sida för att avbryta en reaktion eller fixering.

Låt oss klargöra lite saker🌺

Ja utifrån sett så kan det verka ringa men vi behöver kolla på vad som egentligen händer hos hunden.

Du vet när man är sådär på spänn eller fullt upptagen med något och någon bara rör vid en med ett finger lite lätt utan att man ser personen komma...

Den där ofrivilliga reaktionen då man hoppar till och tänker "hjälp vad händer?!". Den sekunden då nervsystemet signalerar FARA!! innan man ser "åh det va bara du, hjälp vad du skräms".
Det är där obehaget ligger och där som stresshormoner och adrenalin släpps ut. Stresshormoner som sedan ligger kvar i timmar efter, även om vi mentalt lugnat oss.

Detta kan ske bara från en lätt beröring.
Ett snabbt plötsligt pet triggar utöver detta även de smärt-receptorer som är till för att känna av och varna för plötsliga stötar/tryck mot huden.
Har du råkat trampa på en sten eller legobit någon gång? "Bara ett litet pet" Ja men det gör ont, även en stund efteråt.

Kom också ihåg att hundens hud är 3-5 gånger så tunn som vår och att hals/nacke och sidan är områden som är mer känsliga.

I situationen av en reaktiv hund så är dessutom känslorna, spänningen i kroppen och adrenalinet högt. Pannloben (som ansvarar för logiskt tänkande) är frånkopplad, istället är det amygdala (som står för känslomässiga reaktioner) och hjärnstammen (som ansvarar för att upptäcka direkta hot och överlevnad) som är mest aktiva.

Detta gör att intrycket av "petet" neurologiskt blir mycket starkare och tolkas mer negativt, som en fara, än om hunden hade varit avslappnad och beredd på att vi tänker röra den.

Hela upplevelsen blir alltså mer obehaglig för hunden.

Att hunden slutar reagera utåt är på grund av detta upplevda obehag. Den där sekunden då hundens nervsystem skriker "hjälp något rör oss, fara!".

Hunden behöver alltså flytta fokuset från det som den hade fokus på till dit det mer direkta obehaget kom ifrån.

Kroppen vill skydda sig från hot och "petet" upplevs som ett mer akut hot än det som hunden ser på avstånd. Så hunden börjar fokusera på den riktningen istället och då kommer inte obehaget.

MEN! Ingenstans har känslan kring det som hunden från början reagerade på ändrats. Vi har bara lagt till mer obehag och stresshormon i mixen.

Om petet verkligen var ett så milt stimuli som inte alls skapar obehag hos hunden utan enbart fångar dess uppmärksamhet ...

Varför då inte bara använda oss av att glatt säga hundens namn? En väl inövad signal om att ta kontakt med oss? Ta fram en godisbit mot hundens nos som den får följa ?
Eller om vi nu känner att vi MÅSTE göra något fysiskt, varför har ett snabbt plötsligt pet valts och inte att mjukt lägga handen mot hunden?

Det finns en anledning till hur "bara ett litet pet" kan få en sådan effekt och den anledning är det jag skrivit ovan.

Även om detta inte skulle vara fallet, är det värt risken då andra sätt att få hundens uppmärksamhet finns?

Och något som helt tycks missas i denna debatt ...

Om vi behöver bryta hundens fixering, så har vi inte ett optimalt upplägg för vår träning. Punkt.

Vi både vet och kan bättre än så❤️

10/02/2026

Bestraffningar fungerar, det är det ingen som säger emot - men har du funderat på varför och vilken känsla de skapar hos din hund?

"Nu dör jag".
Det var tanken som for igenom mitt huvud sekunderna innan bilen for in i tågbommens stomme.

Jag visste att jag hade kommit in i kurvan för fort.

Jag visste att mitt försök att värja kom för sent när jag tappade all kontroll över bilen då jag fösökt bromsa på det som visade sig vara svartis.

Tack och lov gick allt bra (och tackar allt som finns att Kenai inte var med i bilen), på något sätt hade jag ändå lyckats styra lite så att det bara var sidan av bilen som kom in i stommen. Stor skada på bilen ja, men jag själv var helt oskadd om än väldigt skakad.

Jag hade kommit för fort in i kurvan ovetandes om att det var svartis där. Detta var den negativa konsekvensen av det. Med andra ord en bestraffning.

Så jag ska ta er med på vad som hände efter detta och hur det ser ut nu ca 1,5 månader efter denna obehagliga konsekvens.

Det första som hände efteråt var chock. Jag hade svårt att helt greppa vad som faktiskt hade hänt och varför. Jag trodde att jag skulle dö, min kropp och mitt nervsystem trodde det också vid ögonblicket för krocken. Behagligt var det då inte.

Så var det effektivt då?

Mja beror på vad det önskade resultatet hade varit.

Om det var att jag skulle hålla mig till vägens hastighet så nej.
Om det var att köra saktare så ja.

Jag kunde nämligen inte köra snabbare än 60 eller 70 km/h i flera veckor efter.

Rädslan och minnet av obehaget fanns alltid närvarande och finns fortfarande kvar i viss mån då och då. Trotts att det gått flera veckor och att jag har tagit många bilturer till och från jobb etc.

Grejen är denna. Obehaget och rädslan blev inte bara kopplat till att köra för fort utan till en mängd saker.

- Att alls köra bil
- Köra fort (även om det var inom hastighetsgränsen)
- Sitta i bil när andra kör och det går fort.
- Kurvor
- Sitta i bil när andra kör i kurvor.
- Se järnvägsbommar
- Att se is eller vatten på vägen.
- Köra i minusgrader = risk för halka
- Mycket trafik, då rädd att göra fel
- Stressiga situationer i trafik
- Allmänt rädd att göra fel eller låsa mig när jag kör.

Flera av dessa situationer väcker fortfarande obehag, speciellt då andra kör och jag inte har kontroll.

Detta,trotts att jag logiskt förstår vad som hände och att det är låg risk att det händer igen. Men grejen med bestraffning är att den påverkar amygdala (känslocentrat) och hjärnstammen (överlevnadscentrat), inte pannloben (som ansvarar för logiskt tänkande och grundade beslut).

Utåt sett så fungerade beststraffningen, om att köra försiktigare var målet, men att den fungerar beror ju just på den där känslan av obehag som gång på gång triggas genom minnet och kommer upp till ytan.

Jag saknar tiden då jag kunde köra bil utan att känna obehag och utan att konstant vara på spän för dolda faror.

En tid då jag kände mig både betydligt friare och tryggare.

Detta är hur bestraffning fungerar. Det bygger på ett upplevt obehag och sedan på den känsla av obehag som minnet av det ursprungliga obehaget väcker. Det bygger på en känsla av otrygghet och olust.

Härifrån kan det bara gå åt två håll.

Antingen så kommer jag alltid ha svårt att köra fort om det jag var med om skapade ett så stort obehag/trauma att jag aldrig kommer glömma det. För alltid fastlåst av obehaget som minnet väcker.

Eller så kommer jag börja kunna köra fortare igen då minnet och obehaget det för med sig bleknar med tiden. Bestraffningen blir då som ogjord och gång på gång i behov av upprepning för att kunna bibehålla sin effekt. För att säkerställa att jag fortsatt hålls fast i den känslan av obehag och otrygghet som hindrade mitt beteende.

Att utsätta någon annan individ för detta, speciellt en som är i beroendeställning till oss och som varken kan välja att ta avstånd från oss eller alltid förstå varför vi tillfogar obehag är högst oetiskt.

För som detta exempel så tydligt visar ...

Bestraffning har en mängd bieffekter även om inividen skulle förstå varför bestraffningen skedde.

Vi har inte behov av att medvetet orsaka obehag hos den individ vi kallar vår bästa vän.

Vi både kan och vet bättre idag!❤️