28/04/2026
Jag fick någon kommentar på ett inlägg om avelshonor förra veckan. Någon tyckte tex att man skulle ha bättre koll för att undvika att honan misskötte sin kull. Att det inte var ”honans fel” om ungarna dog osv. Det är just sånt här resonemang som resulterar i att man bygger upp en ras/linje med dåliga moderegenskaper. Man får helt enkelt vad man avlar på.
Det är det stora ansvaret man har som uppfödare.
Man ska givetvis ge honan alla förutsättningar för att lyckas. Hon ska ha en trygg boplats, torrt och rent, tillräckligt med bomaterial och tillräckligt näringsrikt f***r osv.
Om honan trotts detta inte tar hand om sina ungar så kanske hon inte lämpar sig som avelshona. Man får givetvis göra en avvägning i varje enskilt fall. Men det största misstaget som en del gör är att rättfärdiga sina honors beteenden i allt för stor utsträckning. Man bortförklarar beteendena med att det var hennes första kull, hon behöver lära sig, honan blev stressad, honan blev förvirrad, hade för lite mjölk mm. Det jag menar är att, har honan tex för lite mjölk så är hon ingen lämplig avelshona. Förstår hon inte vad hon ska göra så har hon för låg modersinstinkt osv.
Jag förespråkar mycket att man ska ta lärdom av husdjursaveln, alltså djuren i lantbruket och hur lantbrukarna jobbar med sin avelsplanering.
Här finns det inte utrymme för mödrar som inte tar hand om sina ungar och man behöver friska och hållbara djur.
I vissa fall kan även en hona som alltid tagit god hand om sina kullar misslyckas. Detta händer och inte tar man en sån hona ur avel för det. Men avvikande beteenden, slarviga honor, misslyckanden som upprepar sig i den honlinjen, för lite mjölk, för få spenar mm bör gallras bort när man väljer ut sina avelshonor.
Visst har man olika utrymme för att selektera beroende på vilken ras man avlar på. Inom vanliga raser kan man var hårdare i sin selektering, medan inom raser med mindre avelsbas kan man inte alltid kan vara lika konsekvens. Ibland får man förbättra saker ett steg i taget. Men även här är det viktigt att vara hård där man kan. För har man en ovanlig ras så är man ofta den som ”lägger grunden” för hur rasen ska formas.
Man får helt enkelt det man avlar på.