27/10/2026
”Jag ska bara ta ut Bosse på en kiss.”
Det sa jag till min sambo häromdagen när jag skulle gå ut med en hund jag passade.
Bosse...
Jag stannade mitt i meningen. Tittade på min sambo, som såg lika förvånad ut som jag. Sedan bröt jag ihop och började störtlipa.
Det har gått ungefär två och ett halvt år sedan Bosse dog. Först nyligen har jag kunnat börja titta på bilder och filmer av honom igen.
Sedan dess har jag utbildat mig inom hund och lärt mig så mycket om beteenden, kroppar och rörelser. Men kunskapen har också gjort mig rädd för att se något på de gamla filmerna som jag inte förstod då.
Tänk om jag hade kunnat göra mer? Eller annorlunda?
Bosse kom till oss som omplaceringshund, med ett bagage vi inte hade fått hela bilden av. Livet med honom var ett ständigt arbete. Barnen kunde inte ta hem kompisar som vanligt. Vi hade knappt någon som kunde passa honom. Vardagen blev begränsad, och jag kände mig ofta väldigt ensam i allt ansvar.
Det är svårt att förklara hur man kan älska en hund så gränslöst och samtidigt vara så utmattad av livet tillsammans.
Men herregud vad jag älskade den hunden❣️
Och det är tack vare honom som Hundsnacket finns. Han fick mig att vilja förstå mer och hjälpa andra hundar och människor i liknande situationer.
När Bosse dog gick jag sönder. Sorgen drog ner mig i ett svart hål och jag blev sjukskriven. Jag sa att jag aldrig någonsin skulle skaffa hund igen. Jag ville inte riskera att uppleva den smärtan en gång till.
Men häromdagen, efter att jag råkat säga hans namn, hände något. För första gången tänkte jag att det kanske inte är helt omöjligt att en dag ha en egen hund igen.
Inte nu. Kanske aldrig. Men tanken känns inte längre otänkbar.
Det betyder inte att sorgen är över. Bosse kommer alltid att vara en del av mig, av min historia och av det jag gör idag.
Min älskade Bosse. Min gris ❤️
