24/09/2025
kattene hos Eber❤️
Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, men kände att jag var tvungen att ta över katten från min svärdotter. Han trivdes inte med hennes andra katter… Han hade levt som vildkatt tidigare, och jag ville att han skulle få det gott. När han kom hem till mig var jag så osäker! Ringde och frågade om allt möjligt, för jag har ju bara haft hundar. Han låg gömd under sängen, men lite efter lite förstod han att han inte behövde gömma sig. Dagar och veckor gick, och kärleken till den här katten blev bara större och större. Han följde efter mig när jag var ute, ropade på mig på flera hundra meters avstånd. Man kunde höra honom långt bortifrån när han hörde min röst eller bilen.
När han började gå ut själv blev jag alldeles stressad de gånger han dröjde längre än jag var van vid. Jag hade blivit så otroligt fäst vid honom. Med tiden började han ströva mer och mer, men jag förstod inte varför. Han brukade ju alltid komma på kvällen för att få sin blötmat. Det tog inte lång tid förrän jag insåg orsaken. Plötsligt stod det en orange, sliten och mager katt där ute – tillsammans med min. Hon var väldigt skygg och sprang iväg när jag närmade mig. Det tog sin tid innan jag kunde komma henne nära med mat. Var hade han hittat henne? Varför såg hon så eländig ut?
Jag fortsatte med tillitsträningen, och till slt fick jag faktiskt röra henne. Hon var så utmärglad och trött. Jag tänkte att jag måste bygga förtroende innan jag kunde få in henne och ta henne till veterinären. Hon kom och gick, och blev mer och mer van vid mig. Ofta såg jag henne och min katt ligga på gruset tillsammans, blunda mot solen och småprata med varandra. De hade det gott. Han hade tagit med henne till mig – jag var hans trygghet, och han ville att hon också skulle få det.
Men så tog det plötsligt slut… Hon syntes inte mer. Jag gick ut med mat, ropade, letade runtomkring – ingen orange katt. Jag tänkte att hon hade gått över regnbågsbron, för hon var ju så dålig i kroppen. På ett sätt kändes det skönt för henne, men jag var samtidigt så ledsen över att hon inte kommit till oss. Dagarna gick, ända till den fjortonde dagen. Jag och svärdottern satt och drack kaffe och pratade om hur konstigt det var att hon inte kommit tillbaka, och att hon nog var borta. Då kom min son in: “Jag tror den orange katten ligger i rabatten, mamma?” Vi spärrade upp ögonen och tittade på varandra – vi satt ju precis och pratade om henne! Vi sprang ut mot gruset vid porten, och där låg hon i blomrabatten. Det var kväll och halvskumt. Vi tänkte att nu har vi chansen att få in henne! Och det gick lätt – en påse blötmat öppnades och hon smet in genom dörren. Men hon var i ännu sämre skick än tidigare. Hon såg så fruktansvärt sliten ut! Vi bestämde oss för att låta henne vila den kvällen, och ta henne till veterinären nästa dag. Vi tvättade ögonen på henne, gav henne mat och vatten, massor av kärlek och värme. Nu skulle hon äntligen få ett gott liv.
Men den natten somnade den orange katten in… Hon hade kommit till sin trygga plats för att säga farväl. Till det hem som blivit hennes, fastän hon nog aldrig haft ett förut. Jag lät kremera henne och gav henne hennes sista vila i vår minneslund. Hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan – vår kära Merida, vår Modig ❤️
__________________________________________
kattene hos Eber❤️
Jeg visste ikke hva jeg gikk til, men følte jeg var nødt til å ta over katten til min svigerdatter, da han ikke trivdes med de andre kattene hennes.. Han hadde hatt et villkatt-liv før, og jeg ønsket at han skulle ha det bra. Da han kom til meg var jeg så usikker! Ringte og hørte om alt og ingenting, da jeg kun har hatt hunder. Han gjemte seg under sengen, men litt etter litt forstod han at det ikke var noe å gjemme seg for. Dager og uker gikk, og kjærligheten for denne katten ble bare større og større. Han fulgte etter meg da jeg var ute, ropte etter meg på flere hundre meters avstand. Man kunne høre han fra et eller annet sted langt der borte når han hørte meg eller bilen.
Da han skulle ut ble jeg så stresset de gangene han var ute lenger enn det jeg var vant til.. Jeg ble så inderlig glad i han. Tiden gikk og han begynte å vandre ute mer og mer, men jeg forstod ikke hvorfor. Han hadde jo fast rutine å komme på kvelden for å få våtfôr. Det skulle ikke ta lang tid før jeg forstod hvorfor. Plutselig dukket det opp en oransje, sliten og spinkel katt utenfor, sammen med min. Hun var veldig sky og løp når jeg nærmet meg. Det gikk noe tid før jeg fikk nærmet meg henne med mat. Hvor hadde han funnet henne? Hvorfor så hun så stakkarslig ut?
jeg fortsatte tillitstreningen, og til slutt, fikk jeg tatt på henne. Hun var så utmagret og sliten. Jeg tenkte at jeg bygger tillit før jeg får henne inn og tar henne med til veterinæren. Hun kom og gikk, og ble mer og mer vant til meg. Ofte så jeg min og henne sammen, på grusen, de myste mot sola og snakket med hverandre. Koste seg. Han hadde tatt henne med seg til meg, for jeg var hans trygghet, og hun kunne bli det samme.
Så stoppet det plutselig.. Hun var ikke til å se mer. Jeg gikk ut med mat, ropte, så rundt på området, ingen oransje katt. Jeg tenkte at hun nå hadde kommet til himmelporten, da hun var i så dårlig forfatning. At det nok var godt for henne, men jeg var også så lei meg, for at hun ikke kom hit.. Dager gikk, til den 14. dagen. Jeg og min svigerdatter sitter og drikker kaffe, og snakker om hvor rart det er at hun ikke hadde komme tilbake, og at hun nok var borte. Da kommer sønnen min inn: jeg tror den oransje katten ligger i blomsterbedet ditt mamma? Vi sperret opp øynene og kikket på hverandre. Vi snakket jo akkurat om henne! Vi gå-løper på grusen mot porten, da vi ser henne ligge i blomsterbedet. Det var kveld og halvveis mørkt. Vi tenkte at vi nå hadde sjansen til å få henne inn! Det var ikke noe problem. en våtfor-pose ble åpnet, og hun smatt inn døren. Hun var jo i enda dårligere forfatning enn tidligere. Hun så så utrolig sliten ut! Vi tenkte at vi lar henne slappe av, så tar vi henne med til veterinæren dagen etter. Vi vasket øynene hennes, ga henne mat og vann, masse kjærlighet og kos. Nå skulle hun endelig få et bra liv igjen.
Da dagen var omme gikk den oransje katten bort.. Hun kom til sin trygge plass for å ta farvel. Det hun kjente til som sitt hjem, noe vi aldri tror hun har hatt. Jeg kremerte henne og ga henne den aller siste hvilen på vår minnelund. Hun kommer alltid til å være i våre hjerter, vår kjære Merida- Modig❤️
