02/09/2022
Jag försöker verkligen att sköta mitt & göra mitt bästa, fokusera på mitt liv.
Men så dras man in i saker som man inte riktigt vet ens hur och helt plötsligt behöver man försvara sig. Fast jag behöver inte försvara mig eller ens förklara mig. Men jag vill. För det här är viktigt för mig och det är viktigt för alla "Leo´s" där ute.
Om det är en person, fem personer eller hundra, som tisslar och tasslar om de faktum att vår Grönlandshund Leo som är nybliven pappa, är lämplig att vara just pappa eller inte, vet jag inte. Men tydligen så pratas det i alla fall och jag vill få också få säga någonting.
Jag precis som de flesta andra uppfödare tar jag mitt arbete på stort allvar och är stolt över det jag gör och när man blir ifrågasatt så gör det ont.
Bakgrunden till det jag nu ska berätta om är..
Leo har en trasslig bakgrund där han sett människans värsta sidor och varit med om saker en hund aldrig ska behöva uppleva.
När han var på en hundutställning i höstas rammade världen för en stund för honom, flera av hans triggers för gamla trauma kastade honom tillbaka till ett känslotillstånd där han också föll in i gamla överlevnads strategier. Han blev jättearg fast egentligen blev han jätterädd. Med facit på hand skulle vi inte ha ställt ut honom. Inte för vad andra skulle tycka, utan för hans skull. Att riva upp det traumat var så onödigt, men det är lätt att vara efterklok.
Det som nu skett är att en person, fem personer eller hundra (jag vet inte antalet och det spelar egentligen ingen roll) valt döma en hund baserat på vad man ser under några få minuter när den befinner sig i ett överlevnads läge. Det är inte rättvist. Det är inte den Leo är. Han är inte sitt trauma. Han är Leo.
Leo kom till oss när han var 1.5 år och vi har gjort världens resa med honom. Vi har lagt ner mycket tid på beteendeterapi och bygga upp hans förtroende för både människor och andra hundar. Och under den 1 åriga PTSD terapin jag gjorde med honom så kom en varm, omtänksam och oerhört empatisk hund fram. Men jösses vad han fått slita med sina demoner. Någon har varit riktigt riktigt elak med honom och även om vi skalat av de hårda skal han hade som beskydd och lärt honom andra beteende strategier så finns hans trauma kvar i honom, det går inte att sudda ut (precis som en människa som blivit utsatt för våldsbrott så kan den lära sig leva igen och må gott, men traumat bärs ändå med på ett eller annat sätt genom livet).
Leo fortsätter ständigt att överraska oss med sin utveckling och sitt växande. I vintras gick han i lead för ett 10 spann över kalfjället under tuffa väder och spårförhållanden. Där och då blev han nog hel, eller så hel kan bli. Han blev hela sig själv i alla fall och att få vara en del av något sådant är en ynnest.
Den här hunden har lärt mig SÅ mycket och jag använder ofta honom som referens när jag föreläser om trauman och PTSD som en solskenshistoria men också för det omfattande arbete som ligger bakom och dem ärren som aldrig riktigt läker.
Dem som har träffat Leo, på riktigt, inte sett honom i en utställningsring på avstånd när han haft panik, vittnar om samma sak. En hund med oändlig vänlighet. En hund med en själ större än kroppen ryms, en hund som kliver in i ens kärna och ser rakt in i dig. Han är ett helt eget fenomen och jag är djupt tacksam över att fått lära känna honom.
Så, i frågan om han är lämplig att föra sin genetik vidare så är jag helt övertygad om att hans son kommer bära med sig alla hans fantastiska egenskaper men slipper sin fars smärtsamma ärr ❤
Avel är svårt och komplicerat, det är många variabler och mycket som ska tas i beaktning innan man gör en parning (nu ska lustigt nog tilläggas att just detta var en tjvuparning som skett, men jag skulle inte tveka att ta Leo i avel oavsett).
Jag har arbetat som Hundpsykolog i 18 år, jag har varit uppfödare i över 10 år och jag har haft polarhundar i snart 20 år. Det summerar ihop sig till mycket erfarenhet och utbildning. Jag känner mig trygg i min förmåga att utvärdera huruvida en hund är lämplig att gå i avel.
Att jag med min profession som hundpsykolog skulle ta en hund i avel som jag tror skulle generera aggressiv avkomma är för mig helt otänkbart och givetvis gör det ont att veta att det finns dem som tror det. Jag försörjer mig inom hundbranschen så för mig blir det extra viktigt att göra saker jag kan stå för och för att det jag gör syns och det vet jag och därmed kan jag också känna ett ansvar att vara en god förebild.
Det förekommer så mycket skitsnack inom hundvärlden och jag gör ständigt aktiva val för att inte vara en del i det. Att måla upp en bild baserat på få pusselbitar och sen sprida sin åsikt som en sanning förekommer alltför ofta och nu blev jag drabbad.
Jag är långt ifrån perfekt, jag gör misstag, jag har agerat i brist på kunskap, men jag gör alltid mitt bästa och jag vill gärna tro det bästa om andra och om någon gör en parning, köper en hund, tränar på ett visst sätt och så vidare, som jag inte håller med om, så utgår jag alltid ifrån att det nog finns mer till omständigheterna än jag ser eller vet om. Den gamla slitna frasen ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” har ändå ett sånt viktigt budskap.
Jag känner inget behov att lägga mig i hur andra avlar eller vilka beslut de tar i sin avel. Jag utgår ifrån att alla tar sitt ansvar, och om de inte gör det så är det inte min uppgift att tala folk till rätta eller sprida mina åsikter. Det kan finnas så mycket jag utifrån sett inte vet om, känner till eller har kunskap kring. Så jag skulle aldrig drömma om att döma någon annan så som jag tydligen blir dömd nu.
Så. Nu har jag också fått säga mitt.
Om du är en av dem som pratat om Leo och hans lämplighet att vara pappa så hoppas jag att du nu känner dig mer informerad. Om du är en av dem som blivit utsatt för skitsnack så hoppas jag att du efter läst detta känner dig mindre ensam i det.
Förhoppningsvis är du inget av det, men upplevde det som intressant att läsa om Leo – för han är en helt magisk hund ❤
Dela gärna om du tror det kan vara av värde för någon att läsa.
(Leo på bilderna och en bild på hans son Optimus)
