03/12/2025
Så bra förklarat!
Igår fick jag ett intressant svar på det senaste inlägget, skrivet av Linda Johansson.
Jag vill inte att någon missar det och därför kommer det här.
Ett av problemen med avel är att det handlar om både individ och population. När en population inte längre har någon genetisk variation och fler och fler är genetiskt predisponerade för defekter, kommer det ändå finnas individer som inte visar några symptom. För samtidigt som de kan vara friska och bli gamla kan de vara bärare och föra defekter vidare.
Alla som äger en sådan individ/er kommer att skriva om dem, för de älskar sin/a hund/ar. ”Jag har haft två och de har varit friska”-brukar sådana inlägg börja med. Och för dem är vi väldigt glada - men det är ungefär som att konstatera att det inte sker något med klimatet, eftersom det inte syns här och nu.
Inavelsdepression är något som kommer smygande och går så sakta att det knappt uppfattas. Det har pågått i ungefär 100-200 år, och nu står många raser i en återvändsgränd, ”trots” att det fortfarande finns friska individer.
När 10% av en population uppvisar samma defekt så kan man utgå från att 50% är bärare, skrev en genetiker i norska motsvarigheten till Hundsport för något år sedan.
När 50% är bärare, och inavelsgraden i populationen är runt 25-30% börjar riskerna bli oundvikliga. Fler och fler kommer att utveckla sjukdom/ar som deras närbesläktade förfäder bara var bärare av. När man kommer dit är det redan så dags. Det går inte att avla sig bort från defekta gener i en population där alla bär på samma gener - och oavsett hur man avlar kommer inavelsökningen öka, för inavelsgraden kan aldrig sjunka i en sluten population.
Så om vi har minusgrader idag, är det då bara onda tungor som hävdar att jorden värt upp? Det sägs att tron kan förflytta berg och det finns inget vi hundmänniskor hellre vill tro, än att valpen vi köper kommer att vara lika frisk som sina föräldrar (iaf så frisk som uppfödaren säger att de är). Men ju fler decennier av avel i sluten stambok - desto mindre sannolikhet att valpen blir så frisk som vi vill tro. Lyckas vi att få en frisk hund vill vi gärna basunera ut det till hela världen, det är ju ett bevis på vår tro. Men när vi skriver att ”min hund av rasen x minsann är frisk” så skriver vi samtidigt att alla de valpar, som kanske aldrig hann bli vuxna, eller alla de vuxna som avlivats på grund av klåda, cancer eller annat fanskap inte spelar någon roll - för just ”min hund” är frisk. Min tro var stark nog.
Jag tror att det är det som är problemet med aveln idag. Vi ser inte, eller vill inte se - för det skulle innebära att ifrågasätta sin tro och det sitter så oerhört långt inne.
