23/02/2026
Det har ramlat in en hel hög frågor på mail i helgen, den här tyckte jag var särskilt intressant och viktig:
Fråga: "Hej! Varför verkar det vara vanligare idag än någonsin med sår i mun, då menar jag djupa sår (inte en liten rodnad) Idag har alla genrens hästar sår i mun. Finns något vi som ryttare behöver lära oss mer om och hur, för detta är inte hållbart. "
Mitt svar: Hej! Du, det där är en intressant fråga värd att lyftas! Du nämner inte var dessa sår är belägna men jag gissar att de du tänker på är de bettrelaterade såren. Innan vi går in på det vill jag bara snabbt lyfta att de sår som uppstår längre bak i munnen inte har med bett och träns att göra - det kan du läsa mer om i inlägget om skarpbett från förra veckan.
Så - till såren i mungipor, laner och insida kinder. De finns i alla genrer inom hästsporten, alla nivåer av ekipage.
Frågan huruvida de är fler eller djupare än för 10 år sedan eller för 30 år sedan har jag inget vetenskapligt svar på tyvärr, men det spelar egentligen ingen roll. Det är iallafall på tok för vanligt, det är smärtsamt för hästen och det går att undvika. Så absolut är det något vi ska uppmärksamma och eliminera - det har med hästvälfärd att göra. Det här är lidande vi inte ser, om vi inte letar.
Och vi är för jäkla dåliga på att leta efter tecken på lidande. Både hos våra medmänniskor och hos våra hästar.
De här sårskadorna sitter alltså främst på insidan av munnen. Inte helt enkla att upptäcka men det går utmärkt med lite träning. Vi vet alla hur det känns att ha sår i munnen, det är ett elände. och vi har inte ens någon som envisas med att lägga in bett i munnen och knyta remmar runt kinderna. Det är eländigt nog ändå.
Såren har alla en sak gemensamt - DE ÄR ORSAKADE AV RYTTAREN/KUSKEN. Tough s**t. Men det är sanningen. Antingen har människan satt på ett träns/bett/nosgrimma som inte passar hästen eller spänt sidstycken eller nosgrimma för hårt, eller/och så har ryttaren varit för hårdhänt med tygel/töm.
Mycket av detta orsakas av okunskap - man rider med för långa bett som därför behöver hållas på plats med nosgrimmor och för korta sidstycken, eller har haft otur och fått fel tränare som har baserat lektionerna på kontakten mellan hand och bett istället för kontakten mellan häst och säte+skänkel.
Och trots det massiva informationsflödet omkring oss är vi vilse. Det känns som att vi har slutat tänka själva, köper nåt dyrt bett som någon annan haft framgång med, utan att fundera över vad grundproblemet är, och var hästen behöver för förutsättningar för att lyckas. Vad är målet och vad är hindren som gör att vi inte kommer framåt utan att hästen får sår och skador?
Har den ont? Har den inte orken? Har den inte musklingen/balansen? Brister ryttaren/kusken i sin balans och sina kunskaper och eftergivligheten i handen?
Hänger hästen i handen för att den inte orkar bära sig själv, eller kanske för att bettet inte ligger stabilt och orsakar smärta? Drivs den för hårt in i handen, för att hästen inte förstår vad ryttaren vill uppnå? Varför prioriterar vi kontakten mellan hand och mun, istället för säte/skänkel och häst?
Hästeriet har blivit så fruktansvärt dyrt att det tvingar fram åsikter och metoder som ger snabba resultat, utan större eftertanke på lidandet vi inte ser, om vi inte letar.
Vi själva tenderar att välja tränare som skapar snabba resultat, och bortser från, eller hittar undanflykter när hästen får skador av det.
Vi köper hästar som är extremt utbildade redan som 3- och 4-åringar, framstressade resultat - till vilket pris?
Och vad ska vi göra resten av de 20-25 åren med hästen när den redan kan så mycket och har så många överbelastningar eller till och med skador i kroppen som unghäst?
Vi vill inte låta dem leka i kuperade hagar med andra hästar av risken att de skadas - men istället är det vi som ska försöka tygla all överskottsenergi, och dessutom kompensera för den brist på kroppskontroll, proprioception och balans som hästen hade kunnat träna 24/7 på egen hand med kompisar i en kuperad hage. för, japp, här måste vi betsla upp för att bibehålla kontroll...
Hästhållningen blir tyvärr allt sämre, på grund av brist på kunskap och eget tänkande, eget ifrågasättande, självrannsakan och skenande kostnader inom alla aspekter av hästhållningen.
Vi måste bli bättre. Bättre på att söka kunskap, inte åsikter. Bättre på att undersöka, inte anta. Bättre på att rida med tydliga hjälper från säte och skänkel.
Bättre på ödmjukhet i både sinne och hand 💝
