14/05/2025
Alla ser en stökig hund. Jag ser en kämpe.
≿————————- ❈ ————————-≾
Jag vet hur folk tittar.
När han inte lyssnar. När han drar. När han skäller för mycket eller kan inte slappna av.
Jag ser deras blickar – ibland dömande, ibland medlidande.
Och jag känner mig värdelös, ibland. Som att jag gör allt fel.
Men de ser inte det jag ser.
De ser inte hur han försöker. Hur han egentligen är överstimulerad, inte olydig.
De ser inte hur hans hjärna går i 180, hur världen är ett hav av dofter och ljud och känslor han inte hinner sortera.
De ser inte hur mycket han vill göra rätt – men ibland bara inte kan.
Och jag försöker hjälpa honom. Jag pratar med honom. Jag förklarar. Jag stannar upp. Jag håller honom mjukt men bestämt och säger att det är okej.
Men ibland stressar jag också. Jag tappar tålamodet. Jag blir för snabb, för hård, för mycket. Och det gör honom ännu mer uppjagad.
Jag vet det. Och jag skäms.
Men vi lär oss.
Jag lär mig att ta ett djupt andetag innan jag agerar.
Han lär sig att det går att vila hos mig, även när världen är kaos.
Vi bygger långsamt, bit för bit. Inte lydnad. Utan förtroende.
♡
