04/09/2026
Veckan som passerat skulle ha varit fylld av aktiviteter, kurser, skapande & förväntan.
Istället blev den en vecka under täcket – i ett märkligt ingenmansland mellan feber, trötthet & en kropp som fullständigt drog i nödbromsen.
Det vi först trodde var ännu en vanlig liten bacill från förskolan visade sig vara något mer. Borrelian som funnits i kroppen bröt ut med full kraft & plötsligt sattes allt på paus.
Lokalerna.
Det digitala hemmet.
Kurserna.
Planerna.
Ja, livet självt för en stund.
För borrelia är lite som att leva i ett vakuum. Man ser allt som behöver göras, hör livet pågå någonstans utanför – men själv når man inte riktigt fram.
Men igår svalde jag penicillinet, öppnade portarna & tog mig an det allra första lilla steget mot det som ska bli vår mötesplats här ute på öarna. Med grabbarna vid min sida, frisk luft genom lokalen & viljan något starkare än kroppen kom vi ändå en bit.
Långt ifrån hela vägen.
Men en bit är också en början.
Idag har jag, Ymer & Balder varit hos våra vänner på Järnmölle & dömt. Nu väntar färjan för att ta oss hemåt – mot en helkväll där vi äntligen ska sparka igång höstens Motiverande Möten.
Oj, oj… så deppigt det här ändå blev.
Men egentligen vill jag bara säga:
Jag lever.
Jag har inte försvunnit.
Jag har inte glömt er, era mejl, våra lokaler, den digitala mötesplatsen eller allt det där vi håller på att skapa tillsammans.
Jag ska bara hitta vägen ut ur den värsta delen av vakuumet först.
Sedan öppnar vi portarna på riktigt!
❤️